Det blev en höstpromenad ner på stranden i regnjacka och varm luva. Över knastrande snäckskal likt sommarens joggingtur längs vattenbrynet, men med en annan akustik. Sommaren är, vare sig vi vill det eller ej, slut för den här gången. Naturen håller på att dra sig tillbaka och vindarna blåste ordet HÖST rakt i ansiktet på mig. Jag la märke till att de gula björklöven prasslar annorlunda här. I Bergslagen liksom susar höstlöven i trädens kronor. Här viner vinden runt de knotiga stammarna som mellan de böljande klitterna tappert kämpat sig starka i piskande regn, salta stormar och brännande hetta. Jag identifierar mig på något sätt bättre med björkarna här på Nordjyllands strandremsa. De står strävsamt där de bestämt sig för att växa. Utan synbart sammanhang, utan omgivande dunge och märkbart präglade av Livet de upplevt. Björkarna vid sommarstugan i Bergslagen står mer fridfullt i sin givna omgivning. Ståtliga på slänten ner mot Fåsjön omgivna av mindre träd som sakta växer in i familjen. Sakta och sakta, det skulle inte samfälligheten hålla med om som varje år för en ojämn kamp mot vad de kallar ”sly”. Jag ser björkarna på stugan som ett likformat samhälle där träden har sin givna plats och sitt sammanhang som tillsammans skapar trygghet. Jag gillar inte när samfälligheten ständigt avverkar sly eller stora björkar runt vår stuga. Då tappar jag navigeringen, förlorar trygghet och blir vilsen. Det är nog för att stugan blivit den plats vi återkommer till för att vila, kalibrera och komma ikapp oss själva. Där får inget ändras, där ska de stora björkarna liksom bli för att erbjuda stabilitet och trygghet.
Ändå har jag alltid fascinerats över hur trist det måste vara att stå där som ett träd. Dag ut och dag in. Det är så långt från vår äventyrliga ådra som ständigt för oss vidare. Men jag inser, ju äldre jag blir och ju mer vi reser, hur tacksam jag är över de träd som står kvar. Hur mycket jag behöver dem när jag väl kommer åter. Hur vilsen jag skulle vara utan dem. Björkarna här vid Nordjyllands sandklitter står liksom inte kvar på samma ställe. Det gör de förstås men omgivningen skiftar med vinden. Sanden vandrar, som man säger, vilket gör att träden i teorin också färdas.
Vi har fått en veckas dansk atmosfär innan vi byter höst mot vår. Familjen firar jämn födelsedagsjubilar och vi är glada över att få hinna vara med och ordna festen. Vi flyger snart runt klotet och landar i miljonstaden Auckland. Där kommer vi ta några nätter på motell med självhushåll för att låta själen hinna ikapp kroppens förflyttning. Något som hjälper oss att ställa om är att laga vår egen mat i några dagar. Att gå och handla på Supermarket får sinnena på rätt spår igen. Flygplansmat gör som bekant magen lite oigenkännlig… På något sätt är det lite charmigt att återgå till det man längtar bort ifrån, som fyrkantig ost. All ost på Nya Zeeland är rektangulär. Den finns från fem leverantörer men endast med tre smaker: mild, mildare eller totalt smaklös. Den milda varianten kallas ”Tasty”…
Det ska bli gott att åter få känna luftens karaktäristiska sötma, kisa mot det starka solljuset, höra den breda Nya Zeeländska dialekten och glatt säga ”See ya!” till varenda kotte man kommer i samspråk med. Möta vändligheten i snabbköpskassan, låta ögat följa de böljande kullarnas rundning, le åt lammungarnas yrvädersdans och somna till vågornas rytm. Återseendet är gott för hela hjärtat och det ska bli gott att krama om vännerna vi inte sett på många månader. Hemskolefamiljerna där barnen har sina självklara lekkompisar. Tiobarnsmamman Sara, ambulansförare Tom, Jed och Moses med sina tre kattungar, Eli med den fränaste NERF-pistolen, orgelstämmarens hustru Tani och filosofen Erin. Helen som driver olivlunden där vår housetruck står parkerad, Don som likt katten överlevt sig själv och dramatiska sjukhusvistelser åtta gånger och tanten i videobutiken.
Men framför allt gör det långsammare tempot gott. För den uppmärksamma: ja, precis. Man hyr fortfarande film i videobutiken. Väljer med omsorg och försöker febrilt att lämna tillbaka filmerna i rätt tid. Man småpratar där man går fram, svarar inte i telefon om man redan pratar med någon framför. Man sms:ar hellre istället för att ringa då det inte avbryter på samma sätt utan låter mottagaren svara när det passar. Man är arbetssam, idog och ambitiös men det finns alltid tid för ett möte. Nuet går först. Effektivitet är inget man strävar efter att kunna stava på engelska och planering anses överskattat. Omständigheterna ändrar sig i vilket fall innan man kommer så långt…
I Sverige har vi i år, som tidigare år, slagits av hur planerade liv omgivningen levt. Just för att det går. Få naturkatastrofer eller snabba, livsomvälvande förändringar sker i stabila Sverige. Vad oerhört praktiskt och smidigt det är!!! Vi har verkligen vilat våra svenska själar i denna finurliga samhällsstruktur men vet att vi kommer bli frustrerade när vi kommer ner till Landet Mittemot igen. Att det tar veckor innan vi gillar läget och finner oss i det långsammare tempot, att i en ständig improvisation och kunna ta förändringar i schemat med en axelryckning. ”We cross that bridge when we come to it” Man får liksom byta kulturella glasögon för att klara sig undan att bli gnällig, som en vän sa. Men först kör vi några danska semesterglasögon. Med cykeltur till bagaren på morgonen i den lilla fiskebyn, färsk rödspätta i stekpannan och mycket snäcksamlande under långa strandpromenader.
.