Sista kvällen på kullen. Sista natten barnen sover i de här sängarna. Sista av det mesta. Det känns lite sorgligt, lite vemodigt. Vi kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att osäkerheten smyger sig på? Vi är så nära vår dröm och då kanske det bara är naturligt att man får kalla fötter? Som inför sin bröllopsdag. Inför varje stort beslut och varje stor händelse. Imorgon ska vi avveckla vårt andra hem inom loppet av ett år. Och samtidigt försöka forma ett nytt hem i en husbil som inte är färdigbyggd.
Vi har blivit inbjudna att parkera hos några vänner och ”spill over” i deras hem tills vi är helt redo att bli självständiga igen. Egentligen hade vi önskat att husbilen var färdig och inflyttningsklar när vi lämnade vårt hem i det lilla huset på kullen, men vi har nu tagit beslutet att bege oss iväg ändå. Vi har ännu inte fått vårt tillstånd från Livsmedelsverket och det har hindrat oss från att bygga färdigt caféköket i husbilen. Förhoppningsvis får vi det i veckan som kommer och då kommer alla bitar falla på plats. Men vi vet ju inte. Det är nog där som osäkerheten ligger. Vi vet inte hur och när vi kommer kunna gå vidare. Vi har bara en övertygelse om att.
Vår nioåring blev tio år idag och vi har haft en härlig födelsedag. ”Bara vanligt” var hans högsta önskan och i en tid av förändring förstod vi och delade vi hans önskan fullt ut. Övertrött frågade han vid läggdags ”Varför lämnade vi egentligen Sverige från första början? Varför kunde vi inte bara ha stannat kvar i huset hemma i Sverige?” Vad svarar man på det? Som förälder suger det till i magen och tvivlet sätter in. Vad har vi gjort, vad har vi utsatt våra barn för, varför gjorde vi det nu igen?
Enligt konventionen ska man inte göra som vi har gjort och vill göra. Vi har valt att minska vårt boende och vår arbetstid men också våra tillgångar och våra inkomster. De flesta låter bli. Ikväll förstår vi varför. Det krävs oerhört mycket av oss alla fyra. Något som gör sig extra påmint när man är trött efter en lång födelsedag.
Men vi vinner också så mycket. Framför allt tid med varandra. En sak som idag börjar stå på barns önskelistor. Tid med sina föräldrar. En önskan framför prylar som många har i överflöd, framför aktiviteter och upplevelser som fyller almanackan dagligen. Vi har valt en annorlunda livsstil som ger oss möjlighet att tillbringa tid, tid och åter tid med våra barn. Vår övertygelse är att det är värt allt. För tio år sedan föddes vår son som ett hjälplöst litet knyte. Om tio år är han långt borta från vår famn och omvårdnad. Idag har han fyllt tvåsiffrigt och vi har nått andra halvlek. Vi vill ta vara på varje sekund.
Ikväll känns priset högt. Vi tillåter oss att tycka att det är tufft. För det är det. Att sälja och tömma huset i Sverige var mer av en lättnad. Att tömma och flytta från huset på kullen känns svårare. Nu kastar vi oss verkligen ut. Men vi litar på att vingarna bär och att vi snart fångar en gynnsam vind.
Hej!
Vad bra du skriver och så sant det är att man ska ta tillvara på tiden med sina barn. Ni lever verkligen fullt ut och fortsätt med det! Lycka till med er foodtruck!!
Tack Monika!
Skönt att läsa just idag, då vi undrar lite vad vi håller på med… Snö utanför i vinden, kartonger överallt på trångt utrymme och ingen fungerande toa än. Gissar att det går lite uppochner ett tag innan vi hittat balansen i vår nya tillvaro. 🙂
Ett inlägg som gav mig tårar- igenkännande! Läste även högt för min man. Tror alla familjer som lämnat, tagit svåra beslut och satt tryggheten ur spel upplever dessa omtumlande känslor. De som inte följer konventionen. Fokus ligger på vad man vinner, inte vad man har mist längs vägen. Samma dag som din son fyllde 10 år firade jag min 33-årsdag. Min önskan om dagen var också ”bara va”. Vi grillade korv på en av mina favoritplatser vid vattnet och bara njöt av varandra och omgivningen.
All lycka vidare på Ert äventyr!
Vad härligt att läsa Carolina!
Vilket bra uttryckt: att man har fokus på det man vinner. Precis så, även om det kostar på.
Just nu är det tre steg fram och två steg bakåt. Gäller att fokusera på att man ändå kommer framåt om än långsammare än önskat.
Din födelsedag lät härlig, det är ju såna dagar man minns.