Varför blev det så tyst?

Uppkrupen i soffan på vårt rullande hem har jag lyckats streama tredje säsongen av SVT:s serie ”Familjer på Äventyr”. Jag har lett igenkännande och blivit bubbligt lycklig, men också suckat över hur enkelspårigt jag tyckte de olika familjernas äventyr presenterades… I slutänden ändå fått mig en intressant tankeställare över hur vårt eget äventyr utvecklats. Märkligt nog känns livet inte särskilt äventyrligt just nu. Vår familjs ganska annorlunda tillvaro har helt sonika blivit vardag. Sommarhalvåret  i Sverige på en ö, vinterhalvåret på Nya Zeeland på resande fot, hemskolande barn, hemjobbande föräldrar. Home is where you park it. Familjetid dygnet runt, få ägodelar och ständigt nya projekt på gång. Jag får putsa glasögonen ibland för att se att vi faktiskt gör det – vi lever vår dröm!

Häromdagen kom det ett mejl från Jonna. Hon hade, precis som jag, följt de fyra familjerna i TV-seriens tredje säsong men undrade nu hur det gick för oss andra. Jag fick en påstötning och uppmuntran att uppdatera bloggen lite noggrannare. Kanske var det fler som ville veta?

Att skriva blogg är svårt, tycker jag. Eller: det blev svårt. Det är en fin balansgång mellan att skriva om det man upplever och att uppleva för att ha något att skriva om. En period tippade vår vardag över mot att leta motiv till Instagram, fyndiga formuleringar för Facebook och spetsade observationer för ett nytt blogginlägg. Barnen började bli upptagna av hur många likes vi fått på de uppladdade bilderna… och någonstans där blev det dags att sluta dela med sig. Sluta dela ut av sitt eget inre. Ni som känner oss vet att vi är antingen av eller på, det är antingen helhjärtat eller inte alls. I offentlighetens ljus, både i Sverige och här på Nya Zeeland, blev Livet till slut blekt och blaskigt av all sol. Tillvaron skuggades samtidigt av andras förväntningar, eller var det kanske av våra egna förväntningar på oss själva inför andra?

När vårt liv blev andras underhållning korsades en gräns som gav oss knutar i magmuskeln. Plötsligt levde vi inte som vi lärde. Långsamt hade det vi ville inspirera andra till att våga vänts till en uppgift som liksom skulle – utföras! Så långt ifrån det vi menade från början. Vi valde därför att leva vårt liv för vår egen skull ett tag, utan att felaktigt söka yttre bekräftelse eller behöva bemöta andras reaktioner. Genom att dra oss tillbaka hittade vi tillbaka till den trygga plats som är vi. Vi har åter fått vrida rätt perspektiven och minnas vad som är viktigast.

Tid.
Varandra.
Relationer med andra.

I detta fortsätter vårt äventyr. Vi befinner oss i skrivande stund på vår åttonde resa till Nya Zeeland. Sedan barnen var fyra och sju år har vi pendlat mellan våra två hemländer och planerar att fortsätta så – så länge barnen vill hänga med oss föräldrar och vi alla mår bra av de val vi har gjort i nuet. På Nya Zeeland bor vi i vår housetruck (Nya Zeeländskt ord för hus byggt på ett lastbilsflak) och lever på resande fot i den magiska natur som landet erbjuder. Grundtanken med husbilsäventyret var att resa genom hela Sydön under det första året och genom hela Nordön under det andra året för att hitta vår plats här i Landet Mittemot. Så här i slutet av vårt andra år har vi inte kommit längre än till toppen av Sydön och inser att vi säkerligen inte kommer cross the straight, ta färjan över till Nordön, förrän en bra bit in på vårt tredje år… Det finns allt för mycket att se, uppleva och njuta av. Allt för många nya vänner att hitta och gamla att återbesöka.

.

.

I Sverige återuppbyggde vi i somras vårt magasinerade surdegsbageri på en ö i en insjö i Bergslagen. Ett sommarparadis dit vi redan längtar. Vi har kontrakt på lokalerna ytterligare två svenska somrar och planerar att resa tillbaka runt klotet till Sverige igen strax före Valborg. Vi lämnar vårt rullande hem här på Nya Zeeland och reser åter hit ner till hösten när den svenska frosten nyper i kinderna. Vi lever väldigt i nuet och låter planerna flyta. Vi improviserar i det vi möter, men prioriterar att alltid vara väl förberedda. Man kan kanske beskriva det som att vi ständigt har fyra parallellplaner i huvudet och vilken som genomförs beror på vad vi möter runt nästa krök. Vi måste ingenting men vill allting! Hur formar man en vardag i detta? Vi ska försöka beskriva det lite närmre i nästa inlägg.

3 Responses to Varför blev det så tyst?

  1. Åh, Ingrid! Jag är en person i övre tonåren som blir verkligt inspirerad av er! Jag mötte er först i “familjer på äventyr” då ni var med där, och har sedan följt denna blogg. Jag har längtat såå efter nya inlägg, men väntar tålmodigt på er. Jag ville bara berätta att ni är riktiga inspiratörer. Ert sätt att leva och med den syn ni ser på livet – jag tycker det verkar underbart! En stor cyberkram skickar jag er!

  2. Hej!
    Ja det är fler som undrar! Har följt er lite då och då sedan ni var med på TV. Inget slår ju första säsongen av “familjer på äventyr” 🙂
    Tycker det är jättespännande att se hur det går för er där nere i Aotearoa, världens vackraste land! Toppen av Sydön är min absoluta favoritdel. Golden Bay och Abel Tasman NP. Paradiset!
    Hoppas allt går väl för er, det låter som ni har det jättebra och lever på ett sätt som passar er! All lycka till!

  3. Tack jag har också undrat hur det går för er och kikat in på era FB och konstaterade att ni hade vardagsliv nu också! Kul att höras av igen. Ser fram mot fler inlägg.