Att vara på teve

Ingrid skriver på fb:

“Idag kände jag mig bara arg, irriterad och gnällig redan när jag vaknade. Jag lever i äventyret på Nya Zeeland, men märker att jag inte har något att berätta. För jag har helt enkelt inte varit där jag är på väldigt länge. Min uppmärksamhet har under flera månader – genom kommunikation på fb, via mejl, blogg, tidningar, reportage och TV varit fäst på Sverige. Baksidan med internet. Idag bara som ett dränerande hål. Nej, dags att resa tillbaka dit det började: till hjärtat av vår lilla familj!”

Inlägget refererade till en mycket tänkvärd text av Tomas Sjödin. En kille som har tänkt.

Att dela med sig av sina livsval på SVT var lite klurigare än vi trodde. Men så har vi ju heller aldrig gjort det tidigare.

Ett TV-team följde oss när vi lämnade vårt hus i Lännäs och filmade våra äventyr under tre veckor här på Nya Zeeland. När det var färdiginspelat pustade vi ut och tänkte “Det var det. Bra jobbat, det gick ju bra!” För det gjorde det verkligen. Trots att det var några intensiva veckor och vi var nybörjare framför kameran.

Hela upplevelsen var väldigt rolig och enormt lärorik. Det var fascinerande att möta omgivningens reaktioner när man var uppbackad av ett filmteam – dörrar öppnade sig överallt och röda mattan rullades ut! 90 timmar inspelat material, varav 20 timmar i intervjusituation på en stol, tog på naturligtvis på krafterna. Att äta mat, borsta tänderna, bli regisserad att krama en kär vän igen för att kameran inte var redo, peppa barnen att ställa upp en gång till, minnas att stänga av mikrofonen när man gick på toan, försöka förklara allt från varför vi valde varandra till hur vi ser oss själva om tio år… framför en kamera… det var – annorlunda! Inte pilla näsan liksom eller säga fula ord i ren irritation.

Det överraskande momentet var nog att själva se det som visades på TV för svenska folket. Vi tycker att serien har varit jättefin och är verkligen glada för att få vara en av de fyra familjerna. Inget har visats som vi inte har sagt eller gjort, förstås.

Men det ihopklippta materialet berättar en story som vi inte riktigt känner igen. Inte felaktig, bara väldigt, vad ska man säga, regisserad. Konstruerad för att “tittarna skulle kunna identifiera sig”. Det finns så mycket andra dimensioner vi skulle vilja ha förmedlat, förklarat och visat. Det har varit mycket fokus på oss som medverkar, inte så mycket visat av kontexten vi som olika familjer befinner oss i. Själva tycker vi inte att vi är särskilt intressanta. Mer intressant är det underbara landet vi har förmånen att få ha som andra hemland. Kanske hade vi hoppats att det skulle framkomma lite mer varför vi har krånglat med att pendla just hit i sex år. Och hur gott det har gjort vår familj. Hur det har stärkt oss och hur eniga vi hela tiden har varit i våra beslut. Lite drama har vi förstås fått bjuda på för att skapa spänning i programmet… Men med “bra teve” som producentens första prioritet, när 90 timmar klipptes ner till 90 minuter, har förstås det mesta fått klippas bort… De finaste och maffigaste bitarna om någon frågar oss.

Lite är det som att se sig själv som skådespelare i dokumentären om sitt eget liv. Det har varit en utmaning att i en så omvälvande fas av sitt liv lämna sin story i händerna på andra. Samtidigt väldigt intressant att se sin egen familj ur någon annans synvinkel. Det var som att kameran filmade oss när vi upplevde, istället för att filma det vi upplevde och ville dela med oss av. Kanske hade vi önskat att mer vara guider och inspiratörer till en annorlunda livsstil än att själva stå i fokus?

Så här i avslutningen av TV-serien finner vi oss ändå lite vilsna.Vi satte ord på upplevelsen idag och fann att vi liksom har levt vår vardag genom Sveriges ögon under en lång period – egentligen sedan i september – och tappat bort vår närvaro i nuet. Liksom glömt att vi faktiskt befinner oss där vi drömde om att vara.

Vi har hittat husbilen som vi sneglat efter sedan vi var nygifta. Vi har inget som binder oss varken materiellt eller tidsmässigt. Vår enda utmaning är att försörja oss, och eftersom vi har dragit ner på de flesta utgifter man normalt har så tror vi att vi kommer fixa det. Har vi kommit så här långt så ska nog det sista också falla på plats. Vi behöver bara hitta tillbaka till den där innersta kärnan – till det som drev oss att våga följa drömmen från början.

Vi ville nog bara dela med oss av att det ryms så mycket mer bakom kameralinsen. Att vi just nu känner oss lite vilsna mitt i vår beslutsamhet. Lite ensamma mitt i vår generösa exponering. Lite rådvilla mitt i vår framtida möjlighet och lite förvånade över att vi har glömt det viktigaste: att ta hand om varandra.

En fin vän skrev idag som kommentar på facebook-inlägget:
“Idag är en bra dag till att förändra, eller hur?”
Så sant. Så det ska vi göra. Vi börjar med att fika, det funkar alltid!

4 Responses to Att vara på teve

  1. Jag kände mig inte vilsen när de fotade oss men tänkte som så, vad skall jag säga, hade inga instruktioner alls. Ändå Ingrid så sade du att det var riktigt bra, kanske det men vad sade jag där vi stod vid skolplanscherna.
    Det blev dock några minuter som aldrig kommer i glömska. Roligt också att några såg på tv vilka som stod där, min son Hasse och jag gamle Allan.
    Får vi träffas mer månn tro i detta livet? Om hjärtat håller och tåget går så kanske.

    • Precis som Marianne skriver här nedan: Man ska vara lite vilsen ibland! Filmningen du var med på, Allan, är precis som Livet: man får improvisera.
      Var rädd om dig så hoppas jag vi ses – om inte i Sverige så här i Internetvärlden.
      Mvh Ingrid

  2. Det är bra att ni är lite vilsn ibland. Det ska man vara.

    Folk som inte är vilsna är jättetråkiga. De sitter ju fast. Ni har fortfarande vingar kvar. Då känns det lite vingligt.

    • Tack Marianne! Nytt perspektiv – det ska vi klura på och försöka anamma. Klokt.