En gyllene tid i Golden Bay

I år reste vi ner till vårt andra hemland med lite annat perspektiv än tidigare. Vår femtonåring hade redan under sommaren i Sverige framfört ett önskemål som fick forma denna nionde resa till Nya Zeeland. Efter tre år som hemskolande familj i en omkringresande husbil var hon sugen på att prova High School. Våra barn har ju under Resa 4-6 gått i både nya zeeländsk och svensk skola, så konceptet skola var välkänt för dem båda. Vår tolvåring fick välja att fortsätta som hemskolas som tidigare eller även han testa en High School-termin. Trumlektioner, sport, nyfikenheten över undervisning av många olika lärare och förstås grabbar med samma intressen och samtalsämnen som honom själv gjorde valet enkelt. Tolvåringen klev in i slutspurten av Year 8 och femtonåringen i Year 10, båda på Golden Bay High School i Takaka. Husbilen har under den Nya Zeeländska vintern, den svenska sommaren, stått parkerad i ett isolerat garage i Golden Bay på Sydöns nordspets. Ett av våra favoritområden på Nya Zeeland som vi alltid tycker att vi har för kort tid för att utforska. Det kändes därför naturligt för hela familjen att välja att stanna i the Bay åtminstone fram till jul för att sedan ta ett nytt beslut om att resa vidare och i så fall vart.

På huvudgatan i den lilla småstaden Takaka med 1400 fasta invånare finns ett enormt caféutbud. Någon räknade till 22(!) espressomaskiner mellan High School och Supermarket. Vi insåg snabbt att ett nytt Housetruck Café inte direkt skulle gynna vår intention att knyta nya kontakter utan snarare väcka rejäl anstöt hos kollegorna. Ola, som utsetts till familjeförsörjare under Term 4, valde därför att försöka kliva ur vårt rullande café för att hitta jobb som barista på ett av stadens caféer. Som om allt var förberett in i minsta detalj öppnade sig en dörr för en heltidstjänst på vårt absoluta favoritcafé och vårt nästintill andliga hem på the Wholemeal Café. Vi har en lång historia med ägaren Wayne sedan den första koppen kaffe som nygifta och han är en av våra stora förebilder i mycket. Att komma dit är alltid som att komma hem, på väldigt många plan för oss alla fyra. I den nya vardagsstrukturen fick Ingrid familjens godkännande att efter tio år som dygnet runt-företagare och tre år som kringresande, hemskolande mor med dubbla företag få ledigt som drällande hemmafru. Något som visat sig vara en väldigt god investering för alla i familjen. Är mamman lycklig, solbränd, har fått gå på långa vandringar, hinner plocka och göra i ordning hemma samt har tid till omtänksam matlagning blir familjelivet otroligt hemtrevligt och trivsamt!

Vi står parkerade på gräsplätten längst till vänster i bild. Bakom men samtidigt mitt i. Perfekt!

Det har varit en fin tid att under våren (läs hösten med svenska årstider mätt) hinna sakna varandra i familjen då vi har delat på oss för att gå till olika sammanhang på vardagsmorgnarna. För att inte tala om hur mycket vi har haft att berätta för varandra vid middagsbordet på kvällarna! Den fjärde terminen i det Nya Zeeländska skolåret är på väg mot sitt slut, men båda tonåringarna hann under de åtta veckorna glida rakt in i High School-svängen på ett imponerande sätt. Nya kompisar, skoluniform, lunchlåda, efter-skolan-häng och uppdaterat slangordförråd. De har uppskattat nya utmaningar med ämnen som fysik, kemi och bild. IT, slöjd och japanska. Hunnit gilla och ogilla lärare. Gått fyradagars vandring med tält och ryggsäck genom regnskogen. Fascinerats över hur mycket tid man spenderar med att vänta… Som hemskolande barn fördjupar man sig i det man vill när man vill och håller på tills man är klar. Frustrationen har varit stor i de 55 minuter begränsade lektionerna och väntan på lärare, på att få komma in i klassrummet, på att alla ska samlas, på att få hjälp som en bland 25 elever, på instruktioner, på att datorn ska bli ledig, på… ja, all denna väntan. Inte sällan har de kommit hem och upplevt att de inte gjort någonting under dagen. Men lika ofta kommit hem fulla av nya intryck, nya idéer, lyckan över att ha avslutat ett projekt eller klarat av något de aldrig provat tidigare. Omställningen har varit stor, men absolut positiv och intressant. Vi är tacksamma över att våra barn under åren har fått prova många olika sätt att inhämta kunskap på. Och att få se hur de på intet sätt hamnat efter varken i undervisningsnivå eller social kompetens av att tillbringa de senaste tre åren med oss som föräldrar. High School-miljön har varit otroligt omfamnande och vi har snabbt absorberats in i samhällsstrukturen. Golden Bay är en väldigt välkomnande plats som vunnit än större plats i våra hjärtan.

 

Inför denna nionde resa kände vi oss nog, alla fyra, ganska uttömda på kreativ energi efter att i många, många år ha varit de som ständigt drivit och skapat nytt. Både här på Nya Zeeland och i Sverige. Barnen vilar i att följa en rytm på skolan, Ingrid njuter sin egentid och Ola stortrivs på jobbet där han vilar i att vara anställd. Han får paus i den bemärkelsen att han får jobba för någon annan i en miljö som inspirerat och väglett under snart två decennier. Det gör verkligen gott i själen för oss allihop. Personalen på the Wholemeal är just nu ett väldigt positivt gäng med människor som trivs bra med sig själva. När vi båda jobbade på the Wholemeal Café sist för 6 år sedan; Ingrid i köket och Ola i serveringen, fanns där många trasiga själar som gärna slängde sin egen brist och frustration som anklagelser över sina kollegor. De gjorde sitt bästa men det föll ofta platt. Eller splatt i ansiktet på den som råkade stå i vägen. Arbetsmiljön blev då sådär, ska man säga ”avvaktande”, där var och en låg på lur i försvarsställning. Läget nu inbjuder i stället, till vår stora lycka, snarare hela familjen Hoelstad till att vara en del av den stora Wholemeal-familjen. Även bokstavligt talat då femtonåringen just dag introducerades på sitt sommarjobb i Wholemeals glassbar med ingång direkt från gatan. Real Fruit Icecream med ekologiskt glass eller frozen yoghurt som smaksätts efter önskemål från varje kund. Kiwi, guava, banan, svarta vinbär, hallon… Förstås även med smakbomber av espressokaffe eller brownie, rostad coccos eller ingefärskaramell. På tisdag väntar julfest på utvald restaurang i grannbyn med alla anställda och deras respektive. Små saker i livet som gör att vi känner avslappnad tillhörighet, känner oss uppskattade och liksom får tillbaka av mycket vi under många år investerat i relationer.

Vi bor i husbilen och stortrivs i vårt ombonade hem. Vi har vårt hus på hjul parkerat precis i skarven mellan stan och den vilda naturen. Floden forsar precis bredvid, bergen reser sig bakom och solnedgången färgar himlen bedårande vacker utanför husbilsfönstret varje kväll. Eftersom vi är självförsörjande på el, vatten och avlopp står vi parkerade i frihet men ändå på kort gångavstånd till affären, jobbet och skolan. Det bästa av två världar och frihet för var och en av oss att komma och gå som vi vill.

 

Golden Bay är ett paradis av vita stränder, turkosa vikar, regnskog, vattenfall och vandringsleder. En alternativ del av Nya Zeeland där entreprenörer samlats sedan 60-talet. För att överleva på denna lite isolerade plats av landet behöver man hitta sin egen försörjning och det har skapat ett helt unikt samhälle byggt på socialt engagemang, hjälpsamhet och företagsamhet som vi älskar! Här är vi helt normala och mixar liksom väl in i mängden. Något vi sällan upplever! Det är en vila för oss alla fyra och samtidigt en lagom nivå av utmaning. Under första veckan som hemmafru frågade Ingrid de andra i familjen hur länge de trodde hon skulle kunna hålla sig lugn utan nya, galna idéer som helst skulle omsättas i praktiken omedelbart. Engla gav henne en vecka… Faktum är att jag, Ingrid, höll mig lugn i hela fem veckor innan jag började skymta möjligheter som jag bara inte kunde passera obemärkt förbi. I veckan som gick skrev vi på ett kontrakt som sträcker sig fram tills vi återvänder till Sverige efter påsk. Fantastiskt hur allt samverkar till det bästa och förberedda gärningar leder vår väg ännu en gång. Och ja, även denna gång har the Wholemeal Café en betydande roll i vårt liv och vår framtid.

Förberedelserna pågår för fullt men först ska tonåringarna sluta skolan för terminen, introduceras på sina sommarjobb och en villa ska inredas. Penslarna har åkt fram, möbler fyndas på lokala facebook-sidor och pusselbitar sorteras för att förhoppningsvis snart falla på plats. Ola och jag ser ofta på varandra och suckar över vår egen ivrighet, men konstaterar samtidigt att långtråkigt – det har vi i alla fall inte! Det känns skönt att ha bestämt att vi stannar i Golden Bay till efter påska och att barnen får ytterligare en termin High School med sig i bagaget. Skönt att ha hittat en bas som går att kombinera med husbilslivet vi älskar.

”Det finns inga enkla liv. Om man ändå ska krångla kan man ju lika gärna krångla med något som man drömmer om.”
Vi drömmer om att finnas till hands och skapa utrymme för andra att få paus och vila. Vi upplever själva att vi lever fullt ut genom vårt resande och genom all den tid vi väljer att spendera tillsammans och med våra barn. I varje drag försöker vi fatta medvetna beslut som gör oss mer tillgängliga för andra, mindre upptagna av det materiella i en ständig strävan att lyckas det vi prioriterar främst: att hålla ihop. Fortsättning följer…

Finns det en vardag i ett liv utan ramar?

När veckodagarnas namn inte har någon som helt betydelse i ens vardag, när man inte behöver åka någonstans, kan åka vart man vill närsomhelst, inte behöver passa tider eller har några egentliga hållpunkter att rätta sig efter är det intressant hur man ändå formar sig en rutin. Pappa Ola går upp vid 8-tiden och gör frukostens fruktsallad. Hans tysta och lugna stund på dagen. När han kommit igång med disken trillar barnen ner från sitt sovloft och äter frukost efter varandra. Sätta på sig kläder, käka frukost och bädda sängen föregår mattelektionen som en vanlig dag helst ska avverkas före lunch. Mamma Ingrid vaknar framåt tiotiden, avslutar frukosten på köksbordet, kollar mejlet och ger sig in i kommunikationerna via sociala medier. Det är fler än en gång vi har vaknat på morgonen och fått fundera en extra stund över var vi faktiskt befinner oss, vad som finns utanför fönstret bakom persiennen. Home is where you park it, så efter mörkrets inbrott upplever vi inte att det spelar någon roll var vi hamnat på kvällen eller var vi är när vi vaknar upp. Oavsett läge och vilka äventyr vi hittar på så gör barnen lunch klockan ett. Det är egentligen vår enda fasta tidpunkt i tillvaron, på något sätt för att bryta av dagen i ett före och efter. Lunchen är en måltid vi alla älskar som ofta benämns som det bästa på hela dagen. Surdegsbröd, ägg och bacon, pålägg, grönsaker och en nybryggd kopp kaffe. Vid femtiden brukar det bli mer frukt och middagen äts ofta sent. Åtta-niotiden är inget ovanligt. Halv tio ska barnen ligga, Ola trillar i säng framåt elvatiden och Ingrid får sin ensamma stund med guld i mun när alla har somnat. Vi bor på 32 kvadrat med två sovrum, så har man inte eget utrymme rent fysiskt underlättar det att ha det skiljt i tid. Kvällarna inne i vårt hus på hjul ser ganska likadana ut för oss och de få rutiner vi alltid flyttar med oss är en trygghet vart vi än åker och vilka vi än träffar. Vår snart tolvåring har två olika skivor han spelar innan han ska somna. Samma musik som han har spelat varje kväll sedan första resan som fyraåring. Vår fjortonåring har också sina ovärderliga rutiner innan läggdags. Små detaljer som ska stämma och som funkar att ta med sig överallt.

.

.

Men allt annat är föränderligt. Vi hemskolar barnen så vi har inga terminer eller lov att rätta oss efter. Vi driver ett café i vår housetruck och har väldigt enkla arbetstider. När fönstret är öppet har vi öppet, när fönstret är stäng har vi stängt. Ibland parkerar vi oss ute i regnskogen och njuter ensamheten, ibland bland hundratals andra bilar med allt från pensionärer på utflykt till 18-åringar som bor i kombibilar och jobbar tio timmars-skift med att plocka äpplen. Ibland hittar vi en cool parkering mitt i storstan, ibland på en fårfarm. Vid en strandpromenad, under en palm, på en hästhoppningsarena eller nedanför en stolslift. Blir det frost eldar vi i brasan, i sommarvärmen tar vi en kopp kaffe på trappan. Regniga dagar besöks det lokala badhuset eller stans bibliotek, stormiga dagar stannar man helst runt husknuten för att ha koll på att allt gungar lugnt i vinden. På tisdagar brukar vi handla mat, mest för att ha koll på att inte budgeten sprängs av massa ostrukturerat småhandlande… Barnen gör en timmes matte de dagar vi inte är på resande fot och resten av undervisningen fungerar likadant som när barnen var små. Det vi möter är de nyfikna på och utifrån deras frågor lär vi oss om det vi ser. En dag besöker vi en jordnötssmörsfabrik, nästa dag vandrar vi runt en vulkan. Båda dagarna får biologi, geografi och samhällskunskap en given plats. Är jordnöten en nöt? ( Nej, en böna) Vem odlar den? (I vårt fall en hel by i nordöstra Australien, inga jordnötsallergiker i den staden!) Vad orsakar ett vulkanutbrott, hur vågar man bo precis invid, var krockar kontinentalplattorna  och hur kan det ligga snö på en varm vulkan? Tonåringen styckar fårkött på en farm och sorterar i fransyska, stek och rostbiff. Biologi, företagsekonomi, hemkunskap. Vi parkerar på ett stuteri för Clydesdalehästar och får draghjälp med all undervisning våra barn någonsin kan behöva om blommor och bin. Vi skördar färska grönmusslor odlade på rep i fjorden, diskuterar på given anledning hur man bäst tillverkar el i sin bäck genom en ombyggd tvättmaskinstrumma och testar på guldvaskning när vi ändå passerar. Båtvett, ekologi, fysik, geologi och kemi.

Vi lever tätt inpå varandra, har mängder av tid tillsammans och stortrivs med det sättet att leva. Vi vuxna finns tillgängliga för barnen 24-7 men är samtidigt också tydliga med hur viktigt det är att vi allihop har våra egna projekt, spenderar tid i varsin värld och var för sig. Att vi i olika konstellationer tar oss utanför husbilsdörren och upptäcker vad som just den dagen finns i omgivningen. Tolvåringen har börjat komponera och remixa musik via datorn, ensam och tillsammans med andra runt klotet. Han kör en egen liten business vid sidan av husbilen på stora evenemang och gör sig en hacka på at sälja läsk och godis på marknader. Bygger på så vis ut sin maskinpark och får praktisk matte på köpet. In, ut, resultaträkning. Inköp balanserat mot försäljning, lager kontra likviditet. Fjortonåringen kompar låtar på gitarr, målar stenar till försäljning, läser tonvis av böcker lika snabbt som biblioteken hinner med att mata hennes läslusta och är suverän i cafékassan. ”Hello Sir, how can I help? Two Cappucinos, any sugars?”

Samtidigt som vi aldrig vet vilka äventyr som väntar nästa dag, finns det inte så många olika varianter i vår vardag. Tvätta och handla-dag ofta med besök på bibliotek, café och någon affär. Resedag med ihopplockning och ihopskjutning av vårt ihopfällbara hus innan vi kan dra iväg till nästa plats. Äventyrsdagar när vi står parkerade invid något spännande vattenfall, någon dramatisk glaciär eller glittrande strandlinje. Och så finns det jobbdagar där hela vårt hem omvandlas till café och bageri. Sociala dagar med mängder av spännande människor som världen erbjuder och ensam-stund-dagar då vi inte pratar med en endaste själ, knappt ens med varandra. Det finaste är att kunna alternera mellan dessa olika vardagar precis utifrån väder, vind och ork. Efter behov, önskemål och förmåga. Tacksamt ser vi på hur vi efter många års slit lyckats forma vår tillvaro precis som vi vill ha den.

Varför blev det så tyst?

Uppkrupen i soffan på vårt rullande hem har jag lyckats streama tredje säsongen av SVT:s serie ”Familjer på Äventyr”. Jag har lett igenkännande och blivit bubbligt lycklig, men också suckat över hur enkelspårigt jag tyckte de olika familjernas äventyr presenterades… I slutänden ändå fått mig en intressant tankeställare över hur vårt eget äventyr utvecklats. Märkligt nog känns livet inte särskilt äventyrligt just nu. Vår familjs ganska annorlunda tillvaro har helt sonika blivit vardag. Sommarhalvåret  i Sverige på en ö, vinterhalvåret på Nya Zeeland på resande fot, hemskolande barn, hemjobbande föräldrar. Home is where you park it. Familjetid dygnet runt, få ägodelar och ständigt nya projekt på gång. Jag får putsa glasögonen ibland för att se att vi faktiskt gör det – vi lever vår dröm!

Häromdagen kom det ett mejl från Jonna. Hon hade, precis som jag, följt de fyra familjerna i TV-seriens tredje säsong men undrade nu hur det gick för oss andra. Jag fick en påstötning och uppmuntran att uppdatera bloggen lite noggrannare. Kanske var det fler som ville veta?

Att skriva blogg är svårt, tycker jag. Eller: det blev svårt. Det är en fin balansgång mellan att skriva om det man upplever och att uppleva för att ha något att skriva om. En period tippade vår vardag över mot att leta motiv till Instagram, fyndiga formuleringar för Facebook och spetsade observationer för ett nytt blogginlägg. Barnen började bli upptagna av hur många likes vi fått på de uppladdade bilderna… och någonstans där blev det dags att sluta dela med sig. Sluta dela ut av sitt eget inre. Ni som känner oss vet att vi är antingen av eller på, det är antingen helhjärtat eller inte alls. I offentlighetens ljus, både i Sverige och här på Nya Zeeland, blev Livet till slut blekt och blaskigt av all sol. Tillvaron skuggades samtidigt av andras förväntningar, eller var det kanske av våra egna förväntningar på oss själva inför andra?

När vårt liv blev andras underhållning korsades en gräns som gav oss knutar i magmuskeln. Plötsligt levde vi inte som vi lärde. Långsamt hade det vi ville inspirera andra till att våga vänts till en uppgift som liksom skulle – utföras! Så långt ifrån det vi menade från början. Vi valde därför att leva vårt liv för vår egen skull ett tag, utan att felaktigt söka yttre bekräftelse eller behöva bemöta andras reaktioner. Genom att dra oss tillbaka hittade vi tillbaka till den trygga plats som är vi. Vi har åter fått vrida rätt perspektiven och minnas vad som är viktigast.

Tid.
Varandra.
Relationer med andra.

I detta fortsätter vårt äventyr. Vi befinner oss i skrivande stund på vår åttonde resa till Nya Zeeland. Sedan barnen var fyra och sju år har vi pendlat mellan våra två hemländer och planerar att fortsätta så – så länge barnen vill hänga med oss föräldrar och vi alla mår bra av de val vi har gjort i nuet. På Nya Zeeland bor vi i vår housetruck (Nya Zeeländskt ord för hus byggt på ett lastbilsflak) och lever på resande fot i den magiska natur som landet erbjuder. Grundtanken med husbilsäventyret var att resa genom hela Sydön under det första året och genom hela Nordön under det andra året för att hitta vår plats här i Landet Mittemot. Så här i slutet av vårt andra år har vi inte kommit längre än till toppen av Sydön och inser att vi säkerligen inte kommer cross the straight, ta färjan över till Nordön, förrän en bra bit in på vårt tredje år… Det finns allt för mycket att se, uppleva och njuta av. Allt för många nya vänner att hitta och gamla att återbesöka.

.

.

I Sverige återuppbyggde vi i somras vårt magasinerade surdegsbageri på en ö i en insjö i Bergslagen. Ett sommarparadis dit vi redan längtar. Vi har kontrakt på lokalerna ytterligare två svenska somrar och planerar att resa tillbaka runt klotet till Sverige igen strax före Valborg. Vi lämnar vårt rullande hem här på Nya Zeeland och reser åter hit ner till hösten när den svenska frosten nyper i kinderna. Vi lever väldigt i nuet och låter planerna flyta. Vi improviserar i det vi möter, men prioriterar att alltid vara väl förberedda. Man kan kanske beskriva det som att vi ständigt har fyra parallellplaner i huvudet och vilken som genomförs beror på vad vi möter runt nästa krök. Vi måste ingenting men vill allting! Hur formar man en vardag i detta? Vi ska försöka beskriva det lite närmre i nästa inlägg.

“Hur klarar ni att göra avkall?”

Igår fick jag en oväntad fråga på facebook:
“Hur klarar ni att göra avkall på sånt som man har blivit van vid?
Jag är imponerad och lite avundsjuk på er att leva livet enkelt och vackert.”

Jag fick inspiration att svara och tyckte jag fick till det ganska mitt i prick, så jag delar det här nedan om någon mer undrar över svaret.

“Avkall, ja.
Hur?
Man väljer.
Man tar ett övergripande beslut utifrån sina värderingar kring vad man värdesätter och vad som ska få styra i ens liv. Sedan styr det beslutet alla små val vi gör i vardagen, varje dag, varje timma.

Vi har valt tid framför pengar. Vår hälsa framför att pressa oss själva till något som någon annan kräver av oss.
Vi har valt tid med våra barn så länge de vill spendera tid med oss. De är bara till låns en kort tid och vi vill på allt sätt ge dem verktyg att göra egna val och visa dem en bredd på hur olika man kan leva sitt liv. Hjälpa dem att vara kreativa utanför ramen och stötta dem att hitta sin egen identitet.
Vi tror också att vi som familj behöver mycket tid tillsammans – kvantitetstid – för att bygga starka relationer. Med varandra och andra. Relationer för oss är viktigast. När du får ett telefonsamtal om att en nära anhörig har krockat, vad är det första du frågar? Du frågar inte hur det gick med bilen, eller hur? Du frågar om någon blev allvarligt skadad. Du vill veta hur det gick med dina anhöriga. Till och med hur det gick för dem som du inte ens känner.

Självklart vill vi också ha massa pengar och smarta grejer, göra fräna upplevelser, köpa maskiner som underlättar tillvaron och använda nyaste telefonen. Man vi kommer alltid fram till att det inte står överst på listan. Saker kräver arbetstid för att kunna köpas. Saker kräver tid för att skötas om och fungera. Eller ännu mer arbetstid för att ersättas när de går sönder. Saker är i vägen, är oftast på fel plats, tar tid att flytta på och tar tid att leva med. Vi har minskat våra saker till ett minimum och det har frigjort tid.

Vi har minskat våra utgifter till ett minimum vilket gör att vi inte måste dra in en massa pengar. Vi kan pausa när helst vi vill. Valet är enkelt.
Livskvalitén stärks, hjärnan får luft, tankar får plats, nyfikenheten till Livet väcks. Friheten ger livslust.

Enkelhet gör ont. Enkelhet är naket utan vaddering. Sårbart men också finkänsligt. När glädjen når en blir den så ofantligt mycket större och rikare. Vi har valt den enkla, djupa glädjen. Men visst gör det ont ibland att ha ett stort hjärta…

Livet är inte alltid vackert. Livet är i perioder hårt, orättvist, strävsamt och mödosamt för oss alla. För oss ännu en anledning till att inte bära tyngre bördor än vi behöver.

Livet är krångligt för alla, hur man än gör. Då är vår tes att vi lika gärna kan krångla med något som vi drömmer om.”

När regnskogen får cafébesök

McLean2

.

Catlins är en magisk del av Nya Zeeland. Så orörd och trollsk. Vi befinner oss längst söderut på Sydön där mäktiga vattenfall forsar mitt i urskogen. Som hämtad ur en saga. Delfiner hoppar ikapp med sälar i de turkosa vågorna. Sjölejon och pingviner möter oss ansikte mot ansikte på de vidsträckta stränderna. Vågornas har färdats från klotets ände, ingen landmassa finns just nu mellan oss och Sydpolen. Sommaren här nere längst söderut är nyckfull. Ena dagen härliga 35 grader och torr, varm vind. Nästa dag ösregn och i natt väntas fem grader. Det var sexton år sedan vi vuxna var här sist och vi har längtat efter att ta med barnen till denna magins värld.  Vi har några dagars ledighet mellan två stora evenemang där vi bokat in oss som marknadsknallar med vårt Housetruck Café.

Utflykten idag föregicks av den vanliga rutinens ”Måste vi? Varför deeeet? Men jag vill stanna i huuusbiiilen”
Precis som varje gång vi föreslår en regnskogsvandring eller ett äventyr mot ett vattenfall. Barnen vet att det inte tjänar någonting till att beklaga sig, men det ska liksom ändå göras. Vi svara varje gång med ”Men det blir kul, ni kommer gilla det! Vi har varit där förut och då…” Den sista meningen bidrar till ännu mer suck och stön, men är liksom en del av spelet. Vi mutar alltid med fika och till slut följer barnen med för att få del av kakan. I bilen är det uppgivna miner, när vi parkerar ljudliga suckar och så pinnar vår yngsta alltid iväg i en snabb takt. Förmodligen för att få det hela överstökat snarast möjligt. Men varje gång, och det är därför vi gör om det gång på gång, väcks nyfikenheten efter andra kröken. Det hängs och dängs i lianer, skatter hittas, spännande växter undersöks och fåglar identifieras. Samtalen trillar över från gnäll och övertalningsförsök till spännande saker man minns, undrar, funderar på eller vill berätta. Idag kom vi fram till maffiga Mc Lean’s Fall. 22 meter högt, mäktigt brusande i tre terrasser. Adrenalinet pumpade på oss alla fyra när vi klättrade så nära vi vågade. Nerstänkta av vattenfallet, genomblöta av regnskogens regn med skavsår på hälar och händer skriker plötsligt båda barnen: “WOOOOOOOOOOOAAAAAAOOOOOOOOOOOOOW!!!!!!!!!!!!!!”

Vi gör segertecken, vi studsar uppochner av hur fränt det är, vi rusas av kraften, dånet, energin naturen ger oss. Vi känner Livet i oss och vi gör det tillsammans! Än en gång var det värt det.

Känslan att komma tillbaka hem efter äventyret var oslagbar. Ola tände en brasa, Ingrid vispade ihop en ostkaka och ställde in i ugnen till efterrätt, vi hoppade i myskläder och kröp upp i soffan till en skön Spotifylista. Naturen här i Catlins är magiskt orörd. Här finns väldigt få spår av människans framfart och är fantastisk för camping. Men det innebär också att det finns just ingenting annat än natur. Inga bekvämligheter, inga faciliteter utan full och härlig enkelhet. Runt oss på området där vi står parkerade tältar hurtiga fransmän, tåliga backpackers och rutinerade vandringsentusiaster. Det grillas under halvtaket i regnblåsten och inne i det spartanska köket kokas pasta. En granne satt inne i sin lilla bil och värmde händerna över fem värmeljus, någon annan försökte boa in sig i den stora dunjackan. Sommaren är överraskande kall och priset högt för att få njuta Catlins skönhet.

Utom för oss. Oj, vad nöjda vi var idag. På vippen till skadeglädje. Efter åratal av krångel med att nå dit vi ville kände vi idag en go segerkänsla. Här sitter vi i vårt ombonade, varm och torra hus på hjul och funderar på huruvida vi vill kika på film efter middagen. Äter nybakad ostkaka med vispad grädde och färska blåbär till efterrätt. Mitt i regnet och kylan. Mitt i Catlins med samma möjligheter som alla andra att simma med Hector delfiner, klättra i enorma grottor, bestiga grandiosa kullar och besöka magnifika stränder där sjölejonen slåss om den vackraste honan. Men lite synd tyckte vi nog ändå om de andra camparna i tälten och bilarna runt omkring. Lite. Vi har varit där, vi kan känna i ryggmärgen hur kylan biter sig fast. Så vi bestämde oss för att vi ska sätta igång generatorn och espressomaskinen imorgon bitti och servera nybryggt. Jublet visste inte till sig hos våra tillfälliga grannar. En cappuccino mitt ute i regnskogen som de garanterat kommer att minnas!

Wow! Det gick. We are doing it!

Vårt liv on the road!

I kväll kommer vi flimra förbi i den svenska TV-rutan när SVT startar den andra säsongen av dokumentärserien Familjer på äventyr. Vad vi förstått kommer det bli en liten ”vad hände sen” med oss fyra familjer som träffade er på tisdagskvällarna i fjol. Veteranerna i Brasilien, Nybörjarna i Indonesien (som vid det här laget hunnit bli beundransvärt rutinerade), Seglarna som vände hemåt och så vi, Nybyggarna på Nya Zeeland.

Det känns fantastiskt roligt att i skrivande stund känna att vi som familj har hittat rätt. I TV-serien skildrades vårt sökande och vi har under året som passerat blivit Nybyggare, men inte på det sätt man kanske först associerar till. Sedan TV-teamet lämnade oss i oktober 2014 har vi jobbat hårt för att uppfylla vår största dröm. Vi har hittat husbilen som vi drömt om i femton år, housetrucken Coffelia. Vi har lyckats köpa den och inreda den till vårt hem. Vi har under ett års tid blivit experter på myndighetstillstånd och problemlösning. Tagit lastbilskörkort, fått vår skräddarsydda läroplan för barnens hemskoleundervisning godkänd och ordnat tillstånd från Nya Zeeländska Livsmedelsverket att bli landets första ambulerande café utifrån ett rullande privatbostad. Vi har hunnit med en hotande sjukhusvistelse, en lång sommar i Sverige och sålt av allt vi inte kunde rymma i vårt nya rullande hem. Vi har byggt om vårt lastbilschassi för att bygga in en generator, vi har svetsat ett podium för kunderna att nå serveringsluckan, skräddarsnickrat möbler, byggt om halva vår housetruck med en cafédel och till slut, ett år senare än vi trodde: rullat iväg på vårt största äventyr någonsin.

.

1

.

När barnen var fyra och sju år gjorde jag, Ingrid, det som i vår situation behövdes för att bevara familjen: köpte fyra biljetter till Nya Zeeland utan att konsultera familjerådet. Familjen fick välbehövlig tid att under tio veckor hitta tillbaks till kärnan. Något vi då inte kunde ana skulle leda till sex vintrar i Landet Mittemot. Nu på vår sjunde resa till vårt andra hemland lever vi äntligen som vi menar. Vi har hittat ett sätt att leva efter våra värderingar genom att pendla mellan det bästa av två världar. Enkelt med få prylar, väldigt låga utgifter, mycket tid för vad som än dyker upp och med en hel mängd möjligheter. Vårt liv innebär som alla andras hårt arbete och mycket krångel. Vägen hit har varit oerhört mycket svårare än vi någonsin kunde fantisera om, men vi är så otrolig tacksamma att vi har klarat det så här långt. Dagen före julafton kastade vi loss från vår säkra hamn och lever nu ”on the road”. I vår housetruck är vi helt självförsörjande på el, vatten och avlopp så länge vi stannar till för att tömma och fylla på någon gång per vecka. Vi kan parkera varhelst vi finner fina människor, vacker natur och en platt parkeringsplats. Var vi än kommer får vi äntligen göra de två saker vi brinner för: möta andra för att själva utmanas och utvecklas och utifrån det vi kan och har bidra med något gott.

 

En nybryggd espresso med en nybakad scones öppnar upp till de mest fantastiska samtal. Med mamman som just fått en diagnos på sin son, havsfiskaren Allen som av cancer blivit tvungen att flytta med sin hund till en asfalterad villaförort. Morgonkaffe till guldgrävaren som mest ser dagens ljus ovan mark för en öl på verandan varje kväll, eftermiddagskaffe till westernsadelmakaren som hjälpte oss att sy fästen till våra banderoller och varm choklad till farfar Alex som tagit med sitt barnbarn ut i rullstol på söndagspromenad skapar djup i våra livsperspektiv. Under jul- och nyårshelgen kom vi in i rutin med att tre gånger om dagen servera dubbel espresso till campingägaren Stu vars största längtan är att hjälpa utbrända medmänniskor ut i arbete igen. Vi möter människor där de är mitt i sin strävan, sin passion, sin glädje och sorg. En kopp kaffe och ett samtal gör gott för en anhörig innan begravningen för den trettonåriga grabben från byn som blev påkörd av en fritidsbåt på sin första sommarlovsdag. Några chokladscones gjorde dagen för de tyska camparna som frusit sig igenom den regniga natten i sitt lättviktstält och var även en fin tacksamhetsgest åt sjuksköterskan som råkade passera när vår son fick djupa jack av fallet i regnskogen.

.

9

.

Att resa är för oss att leva fullt ut. Vi älskar möten och vi älskar nya upplevelser då det får oss att känna. Vi reser äntligen på det djupare sätt vi så länge har drömt om. En resa där vi har hus, hem, skola och jobb med oss på ryggen och för första gången lever utan bortre tidsgräns. Många frågar hur vår plan ser ut och vart vi är på väg. Vi svarar stillsamt att det är det vi får se.

 

”Vi vill egentligen bara leva. Lite långsammare, närmre varann”

.

7b

Bildbevis

50a Housetruck Café Stock photos 50c 50d 59c 59d 59e 59f Housetruck Café liggande
<
>

Idag har vi haft stora bakardagen. Inte bara har pepparkaksdegen provsmakats och godkänts, utan bagerskan har producerat bröd på löpande band.

Imorgon blir det stora fotardagen. Vi hoppas kunna bygga upp en egen bildbank inför våra bakkurser på nätet och med den även fresta nya kunder till vårt Housetruck Café. Kul ställen att leka proffsfotografer? Hamnen med sin långa träpir ut i det turkosa vattnet och drivvedsstammarna på stranden står högt på listan som kreativa ställen att rigga fotostudio. Svenskt surdegsbröd i Nya Zeeländsk sommarnatur!

Vår nya livbåt

Housetruck matplats DSC_0389 DSC_0391 Soffan DSC_4840 DSC_4872 DSC_4941 DSC_4882 DSC_4919 DSC_4959 Housetruck soffa
<
>
F Ö R E . En vacker, men väldigt trång, sittplats för vår familj.

.

Sedan många månader, typ sju, har vi levt väldigt enkelt. Vi sålde vårt hus och det mesta av vårt bohag i Sverige och minimerade det hushåll vi hunnit samla på oss här på Nya Zeeland. Vi ville liksom testa hur lite man egentligen behöver för att må bra som familj, och fortfarande ha ett hem. Och det visar sig vara väldigt få prylar. De flesta saker finner vi numera mest är i vägen och kräver massa tid och energi i anspråk för att hålla ordning på. Det har varit en väldigt intressant resa där vi har lärt oss mycket om vad vi värdesätter mest. Barnen har i stort sett tappat intresse för nya prylar, önskelistan inför jul är förvånansvärt kort. De har liksom lärt sig att prylarna bara är roliga en kort stund och skippar dem därför hellre. Istället är det stunder tillsammans som de gillar. Särskilt film på kvällen.

Det är roligt nu när båda barnen har blivit lite äldre och vi kan underhållas av samma typ av film. Jag menar, som småbarnsföräldrar var filmkvällarna utifrån barnens valda Disneyröster mer av ett sömnpiller i soffan. Under myskvällarna i våras turades vi om att sitta i de två hopfällbara, lite bekvämare campingstolarna framför TV-skärmen. De andra två fick sitta på en brits och en köksstol i vår housetruck. Vi försökte tycka att enkelhet ju är en dygd och övertyga oss själva om att vi hade mysigt. Brasan sprakade ju ändå hemtrevligt och efterrätten under filmens första hälft var väldigt god. Men efter fem månaders kappsäcksliv, med jobb och semester under sommaren i Norden, var måttet ändå rågat. En tillvaro utan egen soffa var ändå att gå ett steg för långt.

Så en soffa i vår housetruck blev första prioritet när vi kom åter i oktober. Med en liten hake: det finns inte en enda möbel som passar i storlek i ett litet hus på lastbilsflak. Efter optimistisk jakt efter en tvåsits i exakt rätt bredd på nätet, i andrahandsaffärer och möbelvaruhus fick vi inse fakta: det fick bli att bygga om en befintlig. Att såga, skära, moderera och renovera begagnade möbler har vi vanan inne på, men aldrig har vi hämtat hem en ny soffa i platt paket och satt cirkelsågen i den. Vi bantade ner armstöden till det minimala, svetsade ihop soffans itusågade metallram med fjädringen intakt och lyckades till slut anpassa allt virke till rätt längd. ”Mät två gånger, kapa en” som snickarna säger. Jag tror vi mätte trettio gånger. Förmodligen en gång för mycket för soffan blev två centimeter för kort! Vilket i en housetruck innebär att soffan skulle använda benen och vandra iväg under körning. Livsfarligt! Den dagen var vi inte sams. Med sammanbitna käkar och lite äktenskapligt överseende lyckades vi klämma in en passbit mellan armstöd och sits och den ombyggda stommen gled in som en ostskiva genom osthyveln på platsen där den skulle stå. Klädseln och dynorna var även de elva centimeter för stora i storleken. Stommen fick kläs om, skumgummit fick kapas och dynornas tyg sys om med prydnadssöm, dragkedja och hela köret. Tygtanten hade vänligheten att sälja gamla tygprover för en tia styck och grannbutiken begagnade prydnadskuddar för en femma. Så när symaskinen ändå gick varm spottades det ut soffkuddar på rad. Vi får nu plats alla fyra på bredden i vår nya möbel, så länge ingen blir bredare om baken, och vi funderar på vilken som ska få bli premiärfilmen.

Det är tur att man inte förstår hur mycket arbete som väntar när man kommer på en galen idé som denna. ”Hur svårt kan det vara?” tänker vi ständigt och svarar varenda gång: ”Jättesvårt… men det blev ju bra!” För oss är en soffa som en båt i trygg hamn. Vad som än händer, och det brukar vara ganska äventyrliga saker när det gäller oss, kan vi nu alltid krypa upp i vår soffa, skyddade från stormar, vågor, glupska hajar och annat otyg. Där kan vi drömma oss bort i en film med garanterat lyckligt slut och somna i den andres knä.

Mycket kan man leva utan mycket i ett hem, men en soffa? Näe.

Sparkdräkt på strecket

Mark snarkar med halvöppen mun i soffan och taklamporna flödar imiterat dagsljus i vardagsrummet. TV:n levererar ännu en våldsam film med surroundljudet mullrande på hög volym. Farmaren är trött som sig bör efter ännu en hård dag med handgripligt lantbruksjobb. Han har samma (o)vana som jag: att iklädd myskläder med borstade tänder välja att somna i soffan. Som en förrätt till nattens vila.

Ofta är karlar med hård utsida väldigt mjuka inuti. Mark gillar att fnysa, muttra, raljera, stöna och vara skeptisk men så här efter några veckor börjar vi höra att det finns nyansskillnader i hans prat. Det mesta är ett försök till skämt. Om man ser honom ordentligt i ögonen när han pratar tindrar glimten i ögonvrån. När den till slut når en blir man lugn i magen. Kontrasten mellan hans hårda yttre och hans zebramönstrade onepiece tunnas plötsligt ut och kvar blir bara en varm, godhjärtad trebarnsfar.

Sist jag nämnde hans kvällsstass bad ni om en bild. Förstås. Men jag har inte vågat be honom posera… feg som jag är. Tillfället känns liksom aldrig riktigt lämpligt.
“Could you please pose for our Swedish readers so we can publish your kiwi nightfashion online?”
Ni får tänka klippdocka och i fantasin placera den bredaxlade farmaren med vader som stockar och brunbränd, stubbad halvflint i sparkdräkten där den hänger på strecket.

.

DSC_4830

Hur ska vi få in den?

Nu är jag uppe i elva rullar maskeringstejp. Nästan 300 meter tejp i en husbil, det måste var rekord. Det är tur att man inte fattar hur mycket jobb det är med att ”bara måla om” innan man börjar. De otaliga trälisterna av det speciella Nya Zeeländska träslaget Rimu är otroligt vackra. Utan målarfärgskludd…

Ola har börjat ge sig på hållfasthetslära hos balkarna i lastbilschassits underrede. Vi skulle så innerligt gärna vilja bygga in en generator i förvaringsutrymmet så den slapp stå utanför husbilen och brumma när vi serverar espresso och nybakat. Ur utomhushögtalarna, som redan är monterade, ska det flöda skön Pat Metheny jazz eller varför inte Bo Kaspers nya platta på pinfärsk svenska. Det finns få saker som stör en god kopp kaffe mer än en brummande, dieselluktande generator runt hörnet! Vi behöver bara komma på hur man gör innan vi beställer den enorma maskinen. Så vi verkligen får in den…

.

12191242_10207829446591033_9212141430450171332_o

.

Barnen har haft en kul vecka med hemskolegruppen. Idag hade vi en heldag på en viktoriansk farm utanför stan där alla gick all in för att göra upplevelsen genuin. Tidsenlig klädsel, skollektion med fejkade piskrapp, luffare, häst och vagn, hästskokastning och mjölmalning på handdriven stenkvarn som fylldes upp i bomullssäckar. Under lunchrasten övade fyra av de tioåriga grabbarna, varav en var vår egen, in sina repliker de ska spela upp under den viktorianska paraden genom stan nästa lördag. Temat för Oamaru’s Victorian Heritage Celebrations är Alice i Underlandet och vår Alvin har fått äran att bära rollen som ”number 7”. Engla har valt ut sin klänning med riktig krinolin som hon vill bära under festivalveckans olika evenemang. På tea party i botaniska trädgården, vid mannekänguppvisningen, i paraden och kanske till och med kalkstenssågartävlingen för kvinnor i klänning!

.

11707706_10207829446191023_182257118271339326_o

.

Espressomaskinen kommer ner från kafferosteriet Underground i Christchurch nästa vecka. Det känns riktigt roligt att kaffeproffset Scott kommer ner och installerar den efter konstens alla regler. Nu längtar vi efter doften av nymalt och nybryggt.

.

IMG_4655