Nu känns det som att maskineriet har börjat fungera igen. Kugghjulet är åter komplett och alla delar finns på plats. Kreativiteten är tillbaka och vi börjar åter kunna formulera vart vi är på väg, vart vi vill vara på väg och hur vi ska ta oss dit. Mycket av vår tillvaro som entreprenörsfamilj handlar om problemlösning. Av den enkla anledningen att vi har valt att leva ett liv som väldigt få har provat före oss, i alla fall med den kombination av livsval som vi har gjort. Så det mesta behöver uppfinnas från början för det finns inga förebilder att kopiera, inga förtryckta blanketter att fylla i eller modeller att göra val utifrån. Vi triggas av det och gillar det verkligen. Problemen för oss är möjligheter, annars skulle vi nog inte välja den vägen. Men för att klara av den har vi skapat ett maskineri där vi alla fyra behövs. Där vi behöver varandra.
Ola valde ikväll, för ovanlighetens skull, att följa kroppens signaler och gå och lägga sig tidigt. Annars är vi båda nattugglor som tycker allra bäst om timmarna före och efter midnatt. Oavsett hur trötta vi egentligen är. Då är liksom allting gjort för dagen och tystnaden har lagt sig. Det är ofta då vi kommer på de bästa idéerna, har de bästa samtalen eller löser de svåraste gåtorna. Tänk vad olika vi är, vår son går helst upp i ottan och njuter sin egentid före vi andra vaknar. Men tillbaka till Ola och hans godnattdialog med sin fru innan han gick till sängs:
”God natt. Jag älskar dig.”
”Jaa, det gör du verkligen. Annars är det väldigt svårt att leva ihop. Och jag älskar dig.”
”Jaa, det gör du rätt i. Jag väljer oss.”
.
.
I sommar har vi två jobbat på samma arbetsplats, fast i skift. Den ena har börjat klockan sju och slutat halv fyra. Den andra har börjat klockan tre och jobbat till elvasnåret. Med andra ord har vi inte haft någon vakentid tillsammans under vardagarna. Endast snabbt hunnit avklara om barnen fått någon mat, om det var panik med att tvätta underkläder eller huruvida den andre fått tag på försäkringssnubben, verkstan, svärmor eller lekkompisens pappa.
Häromdagen skrev jag ett inlägg om den gångna sommaren. Sommaren som inne i våra huvuden inte blev ett kreativt flöde utan en stillastående damm. Hur våra tankar liksom fick en annan ägare när vi var anställda istället för att driva eget. Vi funderade vidare kring det där och insåg att när kuggarna i kugghjulet Hoelstad inte snurrade exakt i fas så stannade hela maskineriet. Vi har gjort oss otroligt beroende av varandra i den livsstil vi har valt och för många är det ganska skrämmande. Det är svårt att hålla ihop som familj idag. Som par. Det är otroligt svårt att snurra i fas. För oss är beroendet av varandra en enorm hjälp att hålla ihop som familj i vått och torrt. I krassa lägen helt enkelt för att vi måste för att hålla maskineriet igång.
Ett maskineri som vi har valt och alla fyra älskar.
Ett maskineri som vi kallar Hemma.