Imorgon hämtar vi vår housetruck

Nattfjärilarna svärmar på utsidan av vardagsrumsfönstret kring adventsstjärnans sken. Sommarnatten har mörknat och julstämningen smyger sig på. Man kan nästan låtsas att det är en onsdagseftermiddag under adventstid i Sverige. Igår kom sommaren med värme och strålande sol, lagom till barnens skolavslutning för sommar- och jullov i kombination. Det var en färgsprakande dansföreställning av barn från 5 till 13 år. Batikfärgade hippies, bjällerprydda indier, bilmekaniker i blåa och oranga overaller kryddat med krullhåriga dansanta clowner!

Det var med tår i ögat vi tackade för oss på Papakaio School. Det har varit en fantastisk lärotid för hela vår familj att få vara en så självklar del av ett litet samhälle, en skola och en social gemenskap. En oersättlig introduktion i Nya Zeeländsk kultur, i språket, de sociala spelreglerna och samhällets förväntningar och krav på den enskilde medborgaren.

Vad man har med sig i sin lunch box, vad ”bring a plate” bertyder på föräldrarmötet, att ”production” inte har med en fabrik att göra utan namnger skolavslutning. Lägerskola tillbringas på äventyrligaste sätt ute i vildmarken och ramlar man på skolgården får man ingen empati om man gråter utan beröm om man reser på sig och springer vidare… Shorts har man på sig ner till 7 gradig utetemperatur och duscha efter gympan är onödigt tjafs. Undervisningstempot är högt men lekfullt, hjälpsamheten är stor och åldersöverskridande aktiviteter är mer regel än undantag. Vi kommer att sakna arbetsglädjen, kreativiteten, tillhörigheten, livfullheten och allvaret – allt i den härliga sammansvetsade miljö som skapats av barnens rektor Mr Shirley. Han lever sitt rektorskap mer som en livsstil än ett arbete, och har ett fascinerande team kring sig av inspirerande lärare. Han balanserar respektingivande med en fot i den moderna digitala världen, där ultrasnabbt internet finns i klassrummets mitt, och en fot i mjuka värderingar kring vänskap, ärlighet, flit, omsorg och samhörighet.

“People don´t care how much you know unless they know how much you care” är hans devis.

Vid eftermiddagsfikat med lussebulle i solskenet gjorde min hjärna en riktig tankevurpa. Med saffranssmak i munnen, lätt bakåtlutad mot husväggen och den bländande solen i ansiktet befann jag mig plötsligt i slalombacken i vintrigaste Sälen! Det är otroligt vad starkt kroppsminnet är och hur snabbt man kan färdas i sina minnen till en plats från ens uppväxt. Våra barn kommer förmodligen associera lussebullssmaken med varma sommardagar, skolavslutning och sommarlov, hur många år de senare i livet än kommer bo i Sverige. Minnen som vi skapar tidigt fästs för livet.

Det blir sjätte julen vi firar på Nya Zeeland och vår yngsta minns knappt jularna i det stora timmerhuset i Lännäs. Han minns familjetraditionen att tända alla adventsljusstakar i alla de spröjsade fönstrena den första advent. En efter en under högtidsstämning i den stora sekelskiftessalen på övervåningen. Han minns mor- och farföräldrarnas stora julklappspaket under granen men ingenting av den svenska julmaten. Han minns ingen vit jul eller känslan av att det blev mörkt ute lagom till Kalle Anka. Ingen av barnen minns känslan av frusna tår efter en förmiddag i pulkabacken eller har slickat på en frusen lyktstolpe tills tungan fastnade! Att som vuxen själv minnas, uppfyllas och på ett sätt återuppleva sin uppväxts traditioner i advents- och juletid utan att kunna förmedla dem vidare till sina barn är en sorg. Men tack och lov kan vi vuxna le i samförstånd när vi skalar en apelsin till julmusik, nynnar stämmor på luciasången medan vi diskar eller norpar pepparkaksdeg från kylskåpet och hoppas att inte barnen ser.

Våra barn får så mycket annat! Till exempel ett år i en enorm husbil i ett av världens mest naturdramatiska länder. Ett hem på hjul där äventyr väntar bakom varje krök. Imorgon ska vi ta över vårt nya hem och vi är fruktansvärt pirriga över vad vi egentligen har gett oss in på. Inte barnen – de lever så befriat i nuet och med ett härligt detaljseende. Men vi vuxna inser sakta men säkert hur STOR denna farkost är och vilket ansvar det är att föra den säkert på vägarna. Vi ska möta upp tvåbarnspappan Duncan, den nuvarande ägaren av husbilen, på en camping utanför Christchurch imorgon. Vi har valt den camping som det kommer bli enklast att köra hem ifrån utan att behöva svänga för mycket! Vi ringde till campingvärdarna och de skrattade hjärtligt på kiwi-vis när de garanterade oss att campingen hade gott om svängutrymme för nybörjare och att det var enkelt att ta sig ut till huvudvägen från deras grind.

Nya Zeeland har väldigt många krokiga vägar som för en kulle upp och kulle ner, men just vägen mellan Christchurch och vårt Oamaru är den rakaste, bredaste och för övrigt tråkigaste vägsträckan i hela landet. Något som dock kommer passa oss utmärkt. Får vi bara i växeln ska vi nog lyckas rulla hem vår farkost… och ta några fler körlektioner i vår husbil med vår körskollärare. De senaste veckorna har vi haft fullt upp med att plugga körkortsteori för lastbil och lärt oss ord som rear axle, lashings, overall length, Gross Vehicle Mass, unladen weight, load security… Vi klarade teoritestet med alla rätt förra måndagen, efter en sista natts intensivt klickande på motsvarande Motormännens övningssida på nätet. Vi tog två dagars intensivkurs med körskollärare i torsdags och fredags och toppade med en uppkörning fredag eftermiddag! Med körkortsbevis i handen tågade vi lyckligt hem för en ledig helg – lätt överraskade över att vi faktiskt klarade uppkörningen! Övningskörningstimmar är en överskattad vara enligt Nya Zeeländarna, här är det mer learning-by-doing som gäller. ”Ut på vägarna bara så lär ni er!” lyder det. Som svenskar drömmer vi mardrömmar om vad vi kommer ställa till med i trafiken, men försöker lugna oss med att det Nya Zeeländska sättet ju också fungerar. Lastbilar kör uppenbarligen omkring på vägarna med samma typ av körkort som vi nu besitter, och än har vi inte sett en lastbilsolycka under våra 27 000 mil på landets vägar. Vi får ta tiden till hjälp och skratta åt oss själva och våra tillkortakommanden!

Vi har flyttat fyra gånger det senaste året. Nu står vi alltså inför att minimera ytterligare ett bohag och flytta in i en husbil. Vi har inget emot föränderlighet, men nu börjar gränsen bli nådd, även för oss. Det ska bli skönt att få knyta ihop vår tillvaro i något litet, smidigt och behändigt. Förenkla, avveckla och ta bort. Minimera de fem försäkringsbolagen till ett, de fyra bankerna till två, bohagen till ett litet flyttbart och vårt företag till en flexibel nätbaserad firma. Det ska bli skönt att få ha huset på ryggen och spännande att få tillbringa ett helt år tillsammans med barnen. På resande fot i ett pågående lärande utifrån allt vi kommer att uppleva. Vi för just nu en dialog med det Nya Zeeländska skolverket om den läroplan vi har lagt upp för att hemskola barnen under nästa kalenderår och har några kompletteringar som behöver göras innan vi kan köra igång.

Framtiden är verkligen ett oskrivet blad. Vi har för en gångs skulle ingen som helst bild av vad som kommer hända. Allt är möjligt och vi är väldigt trygga i, men samtidigt lite vilsna av, att inte veta någonting om morgondagen. Vi har ännu inte bestämt vart vi ska styra kosan utan tänker ge oss själva några veckor att boa i husbilen och samtidigt tömma huset vi hyr. Många saker kommer vi att sälja eller ge bort, några få saker vill vi magasinera men det mesta av det vi vill behålla vill vi ta med oss. Eller för att vända på det: det som inte får plats i husbilen säljer vi eller ger bort.

Det är för oss just nu inte värt att äga. Med undantag för vår frontmatade Elektrolux tvättmaskin, en lyx sällan skådad här nere…

Vi har en väldig tur, för båda barnen har av en slump under flera år valt att samla på små saker som passar utmärkt i en husbil. Fotbollskort och Schleichhästar är det stora temat. Några större leksaker eller prylar har de aldrig varit fästa vid, så vi känner inte att vi behöver be dem tulla på sina tillhörigheter. Det är nog mest vi själva som får skära ner på vår bekvämlighet och det är enligt oss inte mer än rätt. Om barnen mår bra mår vi bra. De, tillsammans med oss, är väldigt förväntansfulla på vad som komma skall.

Imorgon bär det av för att hämta vårt nya hem!
Det finns bara ett litet problem. Husbilen heter ”Patsy”. Jag menar: Patsy…?

Kommentarerna är stängda för denna post.