.
Catlins är en magisk del av Nya Zeeland. Så orörd och trollsk. Vi befinner oss längst söderut på Sydön där mäktiga vattenfall forsar mitt i urskogen. Som hämtad ur en saga. Delfiner hoppar ikapp med sälar i de turkosa vågorna. Sjölejon och pingviner möter oss ansikte mot ansikte på de vidsträckta stränderna. Vågornas har färdats från klotets ände, ingen landmassa finns just nu mellan oss och Sydpolen. Sommaren här nere längst söderut är nyckfull. Ena dagen härliga 35 grader och torr, varm vind. Nästa dag ösregn och i natt väntas fem grader. Det var sexton år sedan vi vuxna var här sist och vi har längtat efter att ta med barnen till denna magins värld. Vi har några dagars ledighet mellan två stora evenemang där vi bokat in oss som marknadsknallar med vårt Housetruck Café.
Utflykten idag föregicks av den vanliga rutinens ”Måste vi? Varför deeeet? Men jag vill stanna i huuusbiiilen”
Precis som varje gång vi föreslår en regnskogsvandring eller ett äventyr mot ett vattenfall. Barnen vet att det inte tjänar någonting till att beklaga sig, men det ska liksom ändå göras. Vi svara varje gång med ”Men det blir kul, ni kommer gilla det! Vi har varit där förut och då…” Den sista meningen bidrar till ännu mer suck och stön, men är liksom en del av spelet. Vi mutar alltid med fika och till slut följer barnen med för att få del av kakan. I bilen är det uppgivna miner, när vi parkerar ljudliga suckar och så pinnar vår yngsta alltid iväg i en snabb takt. Förmodligen för att få det hela överstökat snarast möjligt. Men varje gång, och det är därför vi gör om det gång på gång, väcks nyfikenheten efter andra kröken. Det hängs och dängs i lianer, skatter hittas, spännande växter undersöks och fåglar identifieras. Samtalen trillar över från gnäll och övertalningsförsök till spännande saker man minns, undrar, funderar på eller vill berätta. Idag kom vi fram till maffiga Mc Lean’s Fall. 22 meter högt, mäktigt brusande i tre terrasser. Adrenalinet pumpade på oss alla fyra när vi klättrade så nära vi vågade. Nerstänkta av vattenfallet, genomblöta av regnskogens regn med skavsår på hälar och händer skriker plötsligt båda barnen: ”WOOOOOOOOOOOAAAAAAOOOOOOOOOOOOOW!!!!!!!!!!!!!!”
Vi gör segertecken, vi studsar uppochner av hur fränt det är, vi rusas av kraften, dånet, energin naturen ger oss. Vi känner Livet i oss och vi gör det tillsammans! Än en gång var det värt det.
Känslan att komma tillbaka hem efter äventyret var oslagbar. Ola tände en brasa, Ingrid vispade ihop en ostkaka och ställde in i ugnen till efterrätt, vi hoppade i myskläder och kröp upp i soffan till en skön Spotifylista. Naturen här i Catlins är magiskt orörd. Här finns väldigt få spår av människans framfart och är fantastisk för camping. Men det innebär också att det finns just ingenting annat än natur. Inga bekvämligheter, inga faciliteter utan full och härlig enkelhet. Runt oss på området där vi står parkerade tältar hurtiga fransmän, tåliga backpackers och rutinerade vandringsentusiaster. Det grillas under halvtaket i regnblåsten och inne i det spartanska köket kokas pasta. En granne satt inne i sin lilla bil och värmde händerna över fem värmeljus, någon annan försökte boa in sig i den stora dunjackan. Sommaren är överraskande kall och priset högt för att få njuta Catlins skönhet.
Utom för oss. Oj, vad nöjda vi var idag. På vippen till skadeglädje. Efter åratal av krångel med att nå dit vi ville kände vi idag en go segerkänsla. Här sitter vi i vårt ombonade, varm och torra hus på hjul och funderar på huruvida vi vill kika på film efter middagen. Äter nybakad ostkaka med vispad grädde och färska blåbär till efterrätt. Mitt i regnet och kylan. Mitt i Catlins med samma möjligheter som alla andra att simma med Hector delfiner, klättra i enorma grottor, bestiga grandiosa kullar och besöka magnifika stränder där sjölejonen slåss om den vackraste honan. Men lite synd tyckte vi nog ändå om de andra camparna i tälten och bilarna runt omkring. Lite. Vi har varit där, vi kan känna i ryggmärgen hur kylan biter sig fast. Så vi bestämde oss för att vi ska sätta igång generatorn och espressomaskinen imorgon bitti och servera nybryggt. Jublet visste inte till sig hos våra tillfälliga grannar. En cappuccino mitt ute i regnskogen som de garanterat kommer att minnas!
Wow! Det gick. We are doing it!
Mäktigt! Heja er som vill, vågar och orkar! Modigt, starkt och härligt. Heja er också för att ni vågar berätta om när det inte känns så toppen, om när ork och kämparglöd ibland försvinner och tvivlet smyger sig på. Det är nästan ännu modigare. Att kunna stå för båda delarna, att man väljer att leva sitt liv så att det passar en själv även om det nödvändigtvis inte passar alla andra, men också att det ibland känns tungt och svårt.
Vi i vår familj har också valt att tänka utanför boxen, vi hade en vända utomlands, även om det inte på något sätt går att likna vid er. Nu är vi i Sverige igen, men planer på att leva livet i en annan form är ändå högst aktuella. Vi kommer ge oss ut igen, men på annat sätt och till annan plats än förra gången då vi tog ett litet myrsteg bort från svennelivet i Sverige.
Vi blev kontaktade av Svt med förfrågan om vi ville vara med i 3:e säsongen av Familjer på äventyr och visst lockade det lite eftersom vi gillar programmet, men vi tackade tillslut nej. Vi kände att vi inte riktigt orkade med att ha tv-teamet med oss när vi förvirrade försöker ta oss fram på den något smalare stig vi väljer att gå för att känna att vi lever fullt ut.
Hur som helst, ville bara säga att jag beundrar er kämparanda och er passion för det ni gör. Det är uppfriskande och inspirerande!
Hej Linnéa!
Tack för dina hejarop, de värmer.
Skönt att båda sidor kan få komma fram i det vi skriver. Vi har aldrig drömt om ett friktionsfritt liv som det ibland kanske framställs som när man följer sin dröm. Livet är ganska krångligt hur man än gör, vi har bara valt att krångla med det vi tycker mest om!
De flesta ska ju inte göra som vi, men vi hoppas att vi får inspirera till att tänka lite utanför ramen och ta vara på det enda liv vi vet att vi har. Att lämna Sverige har ju inget egensyfte i sig. Vi ser det som att vi har två hemländer nu, då vi hittade en kompletterande del av det vi sökte på Nya Zeeland. Ganska opraktiskt egentligen, hade ju varit mer praktiskt att pendla till Norge 😉
Att ha TV med sig när man söker sig fram är tufft. Vad klokt av er att tacka nej när ni nu kände er osäkra. Vi hade ju fördelen att ha besökt och levt på NZ många resor tidigare innan TV följde med oss. En klar styrka och trygghet, framför allt för barnen. Annars undrar jag om vi hade vågat ge oss in på det äventyret, som det faktiskt vad att överlämna sitt livs historia och sina värderingar i någon annans händer.
All lycka till er på er väg. Modet behöver bara vara lite större än rädslan. Kramas mycket och tillåt er att vara nybörjare 🙂
Familjen Hoelstad gnm Ingrid