På bettet efter fisk

I trädgården blommar lila tulpaner. Citroner hänger mogna på sin gren och bladpersilja har antagit form av enorma buskar. Uppåt himlen skjuter den tvåmeter höga ormbunksliknande palmen, the punga, nya kraftfulla skott likt det snidade huvudet på en fiol. Groddskottet, som Maorierna kallar koru, har blivit vår familjs symbol för livet i Landet Mittemot.  New life, growth, strenght and peace. Nytt liv, tillväxt, styrka och frid. Vinden är kall men solen värmer fint, så idag blev det datorjobb i lä på verandan. Över tangenterna vandrade plötsligt en illgrön pinne. Nya Zeeland känns så väldigt hemma, men ibland blir det så tydligt hur exotisk miljön ändåär. Den yviga dialekten, de turkosa havsvågorna och tuifågelns drillar. Det långsamma tempot, närvaron i nuet och den vaggande gången mellan livets svårigheter. Här, precis om överallt, kämpar människan i sin vardag och gör sitt bästa för att bidra med något gott till omgivningen.

.

DSC_4469

.

Vi bor hos Phil och Mary Claire. För fyra år sedan gjorde Phil oss en enormt god gärning. Vår då sexåriga son hade djup hosta, hög feber och en lös liten framtand som hindrade honom för att ens svälja sitt eget saliv. Lilleman var livrädd för att svälja tanden och vågade inte ens stänga munnen… febern gjorde allt om möjligt jobbigare och gråten låg på lut dygnet runt. I en avledande manöver, när föräldrarna utpumpade gett upp att fylla den lille pojkens outtömliga behov av empati, gav Phil pojken en chokladdoppad marshmallowsfisk framför TV-tittandet. Stum av förvåning betraktade sonen plötsligt hur den lilla tanden satte sitt sista bett i fisken. Phil blev familjens superhjälte!

För de som läst tidigare inlägg så vet ni att vi fick krångel med boendet de första veckorna. Tre ”Javisst, ni är välkomna” ändrades till ”Nej, tyvärr” och då gick flygbiljetten från Auckland till Wellington inte längre att boka om. Vi chansade och flög ner till våra israeliska vänner i deras pyttelilla hus. Saknaden efter dem har varit stor i ett drygt år och återseendet blev en fantastisk familjehelg. Logistiken löstes med lika många ihopsamlade luftmadrasser som barn och hjärterummet fick råda. I sista minuten löste det sig dock för oss med fortsatt boende i närheten och vi får nu två veckor tillsammans på Kapiti Coast. Phil och Mary Claire svarade på en av alla vilda förfrågningar vi i desperation skickade ut till kontakter i Wellingtontrakten. Efter fyra år bjöd de oss åter välkomna till deras hus och vi blir varma i hjärtat bara av att få återberätta hur välkomnande de har varit. Själva har de rest under långa perioder och vet hur det kan vara som husvill familj på resande fot. Själva just hemkomna från två månader i Europa bäddade de upp de två gästrummen åt oss, bjöd på middag och serverade vinylskivor till kvällswhiskeyn. Phil har otaliga hyllmetrar vinyl i källaren och spenderar kvällarna i fåtöljen med allt från gammal progrock till Fred Astairs väna stämma. Om dagarna hjälper han kriminella tillbaka in i arbetslivet efter avtjänat fängelsestraff och Mary Claire driver eget som amningsrådgivare. Huset är lika stort som deras hjärta och viljan att göra livet bättre för andra fyller hela deras sinne. De tipsar om vänner som driver foodtrucks med espressomaskiner, knasigt roliga utflyktsmål och surfar rätt på saknade sladdar till Playstationfyndet vår tioåring gjorde i en gammal garderob.

Att ta några veckor på Kapiti Coast invid havet på Nordön känns som ett klokt beslut. Sommaren i Sverige, avslutningen i Danmark och resan ner tillbaka till Nya Zeeland har proppat våra sinnen fulla med intryck. Ytterligare en sommar väntar här på södra halvklotet och med den ett äventyr i vår foodtruck på Nya Zeelands vägar. Det kommer att kräva kreativitet, uppfinningsrikedom, tonvis av problemlösning och framför allt nyfikenhet av oss. Just nu har vi tomt i förrådet på alla fyra beståndsdelarna. Vi vet att kvartetten kommer tillbaka, men inte förrän själen hunnit sortera erfarenheterna och justera visionen för tiden som ligger framför.

Kommentarerna är stängda för denna post.