Sju fungerande knän

Det blev ett långt uppehåll. Livet hände och bloggen fick vila.
Ikväll gör regnet allt annat än uppehåll. Och vi fick annat än vila sedan de senaste inlägget.

Sist ni hörde från oss hade vi just lärt oss bemästra gasugnen i vårt foodtruckbygge. Klarat att övertyga det Nya Zeeländska Livsmedelsverket att vår livsstil var en god idé ur livsmedelssäkerhetsvinkel och lyckats hitta ett kreativt kafferosteri som ville sponsra vårt entreprenörskap med en espressomaskin.

Kaffemaskinen blev installerad och testkörd liksom hela vårt koncept för familjen Hoelstads Housetruck Café. En mobil serveringsplattform blev färdigbyggd och inoljad, vedkaminen sotad, griffeltavlorna färdigmålade och menyn spikad. När allt var redo och vi hade två dyrbara veckor kvar av vår vistelse på Nya Zeeland, innan årets hemresa till Sverige, var vi taggade till tänderna. Sedan januari har vi på fullt allvar trott att “om bara” och hela tiden sagt “nästa vecka kan vi dra iväg”. Men bra saker tar tid att bygga upp och vägen mot målet har varit oändligt krokig. Ingen har tidigare gjort vad vi planerar att göra på Nya Zeeland och vi har därför skapat nya frågeställningar kring allt från små specialskruvar till stora myndighetsfrågor som ingen tidigare funderat över.

Det finns många som bor i en housetruck. 33 000 personer på Nya Zeeland lever sitt liv på heltid i ett hus på hjul. Med barn, hundar, katter, blomlådor och full frihet. Det finns många som driver kreativa foodtrucks och säljer allt från spunnet socker till avancerade gourmetmiddagar. Det finns många som tillagar mat och dryck för kommersiell försäljning, och som fått tillstånd att göra det i sitt privata kök. Ingen har dock tidigare försökt att kombinera dessa tre. Med barn dessutom. Vi vill leva, bo och arbeta i vår housetruck och försörja oss på att sälja surdegsbröd och espresso ut genom fönstret. Som kringresande familj på ett (helkrångligt men helt) fantastiskt äventyr.

De som har provat att skapa något som ingen tidigare har testat vet hur kringelikrokigt det är att trampa upp nya stigar. Det finns ju liksom inget “brukar” eller någon man kan varken fråga eller följa. Efter många månader av envist problemlösande hade vi så till slut i alla fall nått målet och såg nu fram emot att få sälja den där första koppen kaffe. Som en klockren symbol för att vi till slut lyckats förverkliga en femton år gammal dröm. Bara få testa känslan av att sälja några espresso, ett gäng latte och några flat white under två korta veckor… som en liten, liten belöning innan vi skulle resa hem för en sommarsäsong i Sverige.

Men då. Just då vaknar Ola upp med ett svullet knä. Från ingenstans och utan förvarning. Dagen slutar med en ambulansfärd till sjukhuset två timmar bort. Det började snöa och Sydpolen skickade iskalla polarvindar. Mor var ensamstående i husbilen med en rökig kamin, iskalla tår, krånglande vattenslang, tom gasflaska, blöt ved och fascinerande tålmodiga barn. Far låg inlagd på sjukhuset i en vecka och oron för om vi skulle klara hemresans 40 timmar runt klotet hängde tungt som en kvarnsten runt halsen. Gips, dropp, piller, kryckor.

Men allt gick bra till slut.
Vi hann sakna varandra, återställa siktet på vad som egentligen är viktigt och hann varva ner. Förmodligen hade det inte varit någon bra idé att bege sig ut på premiärtur med vårt färdigbyggda koncept i det övertrötta läge vi befann oss i. Vi såg nog inte själva hur slitna vi var förrän det där knäet tvingade oss att stanna upp. Vi gillar utmaningar, men denna var en riktigt tuff variant. Vi älskar att driva, lösa problem, skapa nytt och tänka utanför ramen. Men så här i efterhand var det nog bra med att något utifrån hjälpte oss att dra i handbromsen för att hindra vidare färd. Våra kroppar fick chans att hinna i kapp vår hjärnor. Tiden efter nyår har varit tuff, krävande och intensiv. Rolig, produktiv och med många tillfällen att fira. Vi har lyckats med det vi hoppats på men det har också kostat på energikontot. Ingenting kommer gratis. Hårt arbete lönar sig, men det var som att vi glömt att hårt arbete också kräver vila.

Vi fick två veckors ofrivillig vila.
Det gav oss en ny styrka inuti. En större ödmjukhet. Glädje över de sju knän i familjen som faktiskt fungerade felfritt.

Familjens offentlighet fick ta en liten paus medan vi plåstrade om oss själva lite. Under tiden har vi åter hunnit ställa om oss själva. Från södra klotets iskalla höst till sommartid i den vackra, svenska sommaren. Vid varje resa runt klotet tar det tid för själen att komma ikapp. Det tar tid att byta språk, dygnsrytm, telefonnummer och kreditkortskod. Byta från vänstertrafik till högertrafik, byta vänskapskrets och gå från vinter till prunkande sommar. Behagliga men ändå omvälvande förändringar.

Bäst med att komma hem till Sverige är frukostfilen från Arla. Och Ballerina. Det är en vila att åter röra sig i ett samhälle där man vet hur allt fungerar. Och där allt – just – fungerar! Nya Zeeland är ett under av kreativitet och nytänkande. Ett halvorganiserat kaos som inspirerar men efter ett tag frustrerar… I Sverige har allt rutor, regler och rutiner. Struktur som vi just nu beundrar, njuter av och som ger vila för Nybyggarna Hoelstad.

Kommentarerna är stängda för denna post.