[gss ids=”1208,1210,1211,1196,1198,1200,1205,1202,1203,1207,1212″ options=”timeout=4000″ carousel=”fx=carousel style=”width:600px”]
.
Sedan många månader, typ sju, har vi levt väldigt enkelt. Vi sålde vårt hus och det mesta av vårt bohag i Sverige och minimerade det hushåll vi hunnit samla på oss här på Nya Zeeland. Vi ville liksom testa hur lite man egentligen behöver för att må bra som familj, och fortfarande ha ett hem. Och det visar sig vara väldigt få prylar. De flesta saker finner vi numera mest är i vägen och kräver massa tid och energi i anspråk för att hålla ordning på. Det har varit en väldigt intressant resa där vi har lärt oss mycket om vad vi värdesätter mest. Barnen har i stort sett tappat intresse för nya prylar, önskelistan inför jul är förvånansvärt kort. De har liksom lärt sig att prylarna bara är roliga en kort stund och skippar dem därför hellre. Istället är det stunder tillsammans som de gillar. Särskilt film på kvällen.
Det är roligt nu när båda barnen har blivit lite äldre och vi kan underhållas av samma typ av film. Jag menar, som småbarnsföräldrar var filmkvällarna utifrån barnens valda Disneyröster mer av ett sömnpiller i soffan. Under myskvällarna i våras turades vi om att sitta i de två hopfällbara, lite bekvämare campingstolarna framför TV-skärmen. De andra två fick sitta på en brits och en köksstol i vår housetruck. Vi försökte tycka att enkelhet ju är en dygd och övertyga oss själva om att vi hade mysigt. Brasan sprakade ju ändå hemtrevligt och efterrätten under filmens första hälft var väldigt god. Men efter fem månaders kappsäcksliv, med jobb och semester under sommaren i Norden, var måttet ändå rågat. En tillvaro utan egen soffa var ändå att gå ett steg för långt.
Så en soffa i vår housetruck blev första prioritet när vi kom åter i oktober. Med en liten hake: det finns inte en enda möbel som passar i storlek i ett litet hus på lastbilsflak. Efter optimistisk jakt efter en tvåsits i exakt rätt bredd på nätet, i andrahandsaffärer och möbelvaruhus fick vi inse fakta: det fick bli att bygga om en befintlig. Att såga, skära, moderera och renovera begagnade möbler har vi vanan inne på, men aldrig har vi hämtat hem en ny soffa i platt paket och satt cirkelsågen i den. Vi bantade ner armstöden till det minimala, svetsade ihop soffans itusågade metallram med fjädringen intakt och lyckades till slut anpassa allt virke till rätt längd. ”Mät två gånger, kapa en” som snickarna säger. Jag tror vi mätte trettio gånger. Förmodligen en gång för mycket för soffan blev två centimeter för kort! Vilket i en housetruck innebär att soffan skulle använda benen och vandra iväg under körning. Livsfarligt! Den dagen var vi inte sams. Med sammanbitna käkar och lite äktenskapligt överseende lyckades vi klämma in en passbit mellan armstöd och sits och den ombyggda stommen gled in som en ostskiva genom osthyveln på platsen där den skulle stå. Klädseln och dynorna var även de elva centimeter för stora i storleken. Stommen fick kläs om, skumgummit fick kapas och dynornas tyg sys om med prydnadssöm, dragkedja och hela köret. Tygtanten hade vänligheten att sälja gamla tygprover för en tia styck och grannbutiken begagnade prydnadskuddar för en femma. Så när symaskinen ändå gick varm spottades det ut soffkuddar på rad. Vi får nu plats alla fyra på bredden i vår nya möbel, så länge ingen blir bredare om baken, och vi funderar på vilken som ska få bli premiärfilmen.
Det är tur att man inte förstår hur mycket arbete som väntar när man kommer på en galen idé som denna. ”Hur svårt kan det vara?” tänker vi ständigt och svarar varenda gång: ”Jättesvårt… men det blev ju bra!” För oss är en soffa som en båt i trygg hamn. Vad som än händer, och det brukar vara ganska äventyrliga saker när det gäller oss, kan vi nu alltid krypa upp i vår soffa, skyddade från stormar, vågor, glupska hajar och annat otyg. Där kan vi drömma oss bort i en film med garanterat lyckligt slut och somna i den andres knä.
Mycket kan man leva utan mycket i ett hem, men en soffa? Näe.
Jag måste bara säga att jag är galet imponerad av er företagsamhet, kreativitet och händighet. Aldrig skulle jag väl komma på tanken att bygga om en soffa på det viset och inte skulle jag rent praktiskt klara av det heller, skulle bli galen av otålighet efter fem minuter. Jag hör till dem som vill att allt skall vara klart och färdigt direkt. Men så fint det blev!
Heja er, det var det enda jag ville säga.
Vilken fantastisk respons! Tack Linnéa. Glädje.