Vart finns ens trygga bo?

Våra barn har ganska små krav för att kunna känna sig hemma. I den resande tillvaro som vi som familj valt sedan de var 4 och 7 år har trygghet kokats ner till några få saker och rutiner. Redan som spädbarn valde vi att ge våra små rutiner som var flyttbara. När vi reste tog vi med resesäng så att sovplatsen alltid såg likadan ut vid läggdags. Vi vinkade god natt genom fönstret med barnet på höften och försökte alltid hitta månen var vi befann oss. Att läsa samma saga varje kväll var ett enkelt trick som vi ofta använde och vi tog med oss barnens egna lakan med hemmalukt i. Enkla saker som blev våra rutiner såväl hemma som borta och som skapade trygghet var vi än var.

Ibland har vi, som gamla kulturarbetare inom musik och teater, dock varit lite fundersamma över att våra barn – varje kväll under sex år – har lyssnat på samma skiva när de ska sova. Borde inte vi ha vidgats deras musikaliska repertoar, är de helt ointresserade av musikalisk utveckling, är vi fruktansvärt snåla föräldrar som inte ger dem nya skivor med ny musik? (Denna kvällsritual grundlades på den tiden innan vi kunde stava till Spotify och världen fortfarande spisade musik via silvriga plattor) Efter ett tag insåg vi att förklaringen låg på ett helt annat plan. Denna skiva hade blivit deras trygghet mitt i allt föränderligt. Om de så skulle somna på sommarstugan i Nora, i luften över Kilimanjaro, på en avlägsen farm ute i vildmarken eller i en storstadsbrusande miljonstad så var omgivningen alltid densamma.

Under åren har vi hittat familjens minsta gemensamma behov för att alla ska kunna sova gott. Mycket kan vi rationaliserat bort men vi klarar oss inte utan varsin kudde! Under den vakna delen av dygnet klarar vi annars att möta det mesta med ett gott humör. Vi har delat handdukar, skippat att tvätta oss, ätit de mest underliga korvar, hamnat fel, vågat oss på svåra beslut, upplevt storslagna möten, sovit i bilen med åskoväder och hög feber, rest utan mål eller stressat fram till färjeövergångar. Mycket kan man orka möta när man vet att varje dag kommer sluta i trygghet. Och efter några resor lärde sig barnen att vad som än hände under dagen blev de alltid tryggt nerbäddade. Med varsin kudde och sin godnattskiva.

I somras var första året vi kom hem till Sverige utan att självklart kunna kliva in i barnens barndomshem. Det var första året som vi inte hade samma fasta punkt som tidigare och innan vi for hem var vi en aning nervösa över hur vi var och en i familjen skulle uppleva detta. Det skulle bli skönt att slippa klippa gräsmattan, befriande med en sommar utan dåligt samvete för husets renoveringsbehov och avslappnat utan tretusen kaffegäster i sin egen trädgård. Barnen verkade inte heller särskilt bekymrade över att komma hem till en annorlunda tillvaro, men hos oss vuxna låg funderingarna ändå och gnagde lite långsamt. Hade vi som föräldrar nu gått över gränsen och tagit bort för mycket av barnens plattform i strävan mot ett enklare liv med  mer tid som familj? Precis som alla föräldrar runt vårt klot ifrågasätter vi ibland vår kompetens, känner oss otillräckliga och får dåligt samvete. I år funderade vi över om vi kanske hade tagit den grundläggande tryggheten ifrån våra barn. Hur mycket kan man egentligen minimera, förenkla och ta bort utan att barnen tappar fotfästet?

Kudden och kvällsmusiken fanns med hem till Sverige i barnens få fasta rutinerna även i år. Men med en ny händelseutveckling. Vilken kudde barnen somnade med spelade helt plötsligt inte så stor roll. Vilken som helst kunde duga. Kvällsmusiken glömdes bort vissa kvällar och ibland sattes till och med en ny skiva på! Vi förundrades över detta nyvunna självförtroende hos barnen. När vi var tillbaka bland vänner, familj, mormor och farmor som varit konstant under deras uppväxt hittade de en styrka i sig själva och kunde släppa allt de tidigare inte kunnat leva utan. Inte kunnat somna utan. När vi nu som föräldrar hade sålt stora delar av familjens bohag, barndomshemmet och det vi tillsammans skapat familjeliv i var det som att barnen vecklade ut sig som nyutsprungna knoppar. Som att de insåg att deras trygghet hade en så mycket större bas inombord dem själva än de själva tidigare trott.

Kanske blev de flyttbara rutinerna som vi gett dem från spädbarns knubbiga ben till slut en hjälp? En hjälp för dem att våga ta språnget, låta själen resa på äventyr och tryggt möta vad som än kom deras väg. När inget längre höll dem i ett givet mönster på en given plats fick de själva mer andrum. Det som vi var rädda skulle kunna orsaka dem rotlöshet såg vi plötsligt hade gett dem inre trygghet. Vi vågar försiktigt tro att resandet, mötet med nya människor i nya miljöer och vår uppmuntran till att våga leva Livet fullt ut på sitt eget sätt har skapat just det vi högst av allt önskade ge våra barn: tryggheten i sig själva. Förnöjsamheten i sitt eget sällskap och modet att prova något utanför sin trygghetsram. I sin egen takt på sitt eget sätt.

Om litet reser vi iväg igen från den miljö som är vår egentliga hemvist. Kanske blir barnens kudde och kvällsmusik ett absolut måste igen? Det ska bli intressant att se.

.

M4

Kommentarerna är stängda för denna post.