Vilka tror vi att vi är?

Regnig, mörk kväll. Den första på flera månader. Sommaren har verkligen varit underbar här nere i år. Men ni vet den där goa känslan att få dra fram mysbrallorna efter veckor av shorts?

Lilleman har krupit ner i sin säng för natten och har tillsammans med pappa guppat av skratt åt komiska, fjantskrivna böcker från biblioteket. Dålig humor och helgalna berättelser har fått nioåringen att plöja böcker som aldrig förr. Grabbhumor som mamman försöker le åt men inte förstår…

Tomatplantorna utanför fönstret suger åt sig varje regndroppe och jag är övertygad av att de, liksom vi, finner vila i att slippa undan solens stekande strålar ett tag. Ikväll började vi titta på den första filmen i serien Sagan om Ringen, som faktiskt bara Ola sett tidigare, och smålog åt hur Nya Zeeländsk filmmiljön verkligen är. Hur mycket av Tolkien våra favoritplatser här nere i Landet Mittemot andas. Vi trodde aldrig att vi skulle bli hemmablinda i den storslagna naturen, som många infödda är, men insåg att vi lutar ditåt. Vad trist människan är egentligen… Det hänger förmodligen ihop med att vi knappt har tillbringat tid utomhus de senaste månaderna, hur knäppt det än kan låta. Det är vår första sommar på tio år som vi tillbringar utanför ett cafékök och ändå håller vi oss inomhus!

Men jag tror vi befinner oss i ett standby-läge. I väntan på att komma iväg i vår husbil där utomhus blir vårt vardagsrum, där köket är för litet så man sätter sig på trappan och skalar potatis. Där husbilen blir som ett skydd för natten och dagen tillbringas utanför i den miljö man parkerat sig i. Men det återstår att se. Vi människor har ju en förmåga att tänka “sen” och “om bara”. Vi kanske inte alls kommer bli sådär friluftiga som vi inbillar oss att vi vill vara. Vi kanske bara kommer dra på oss mysbrallor och kura ihop oss inne i husbilen… Och fundera över varför vi skulle bo i en sån nu igen, då det egentligen bara är trångt och opraktiskt med två stora barn.

Men det är något som driver oss, vi bara måste prova. För att inte sitta på hemmet och undra hur det skulle ha varit. Det enda vi är säkra på är att vi kommer bli överraskade. På ett eller annat sätt. Och det är nog vad som lockar oss. Det äventyrliga i att frångå det trygga och vinna det oväntade.

Kommentarerna är stängda för denna post.